Den 12 mars överlämnade Stefan Lindgren läkarutbildningsutredningens slutbetänkande »För framtidens hälsa – en ny läkarutbildning«. Utredningen har vinnlagt sig om ett öppet arbetssätt och huvuddragen i förslaget var därför kända: en sexårig läkarutbildning med tydligare progression föreslås leda till legitimation, utan dagens krav på allmäntjänstgöring (AT).
I dag har den absoluta majoriteten av EU-länderna, och alla nordiska länder utom Sverige, sexåriga läkarutbildningar. I de flesta EU/EES-länder leder avslutad grundutbildning också direkt till legitimation.
När den svenska utbildningens längd och tidpunkten för legitimation avviker från våra grannländers ställer det till problem både för dem som utbildat sig i Sverige och vill arbeta någon annanstans och för dem som utbildat sig någon annanstans och vill arbeta i Sverige. En anpassning av utbildningens längd och legitimationstillfället är därför välkommen.

I dag är AT en viktig del av de svenska läkarnas utbildning. AT utgör en värdefull brygga mellan grundutbildningen och det självständiga yrkesutövandet. För att en sexårig läkarutbildning ska ge tillräcklig kompetens för legitimation räcker det inte med att använda en ny tolfte termin till färdighetsträning liknande det som i dag sker under AT. Hela utbildningen, från förs­ta till sista terminen, måste vara inriktad på att läkarstudenterna vid examenstillfället ska besitta de kunskaper, färdigheter och förhållningssätt som behövs för att utöva yrket. Precis som Stefan Lindgren lyfter fram kräver detta en tydlig progression genom hela utbildningen, fortlöpande examinationer av hög kvalitet och goda möjligheter för studenterna att träna på professionella färdigheter och kliniskt beslutsfattande.
Här får universiteten, som själva styr över i utbildningens upplägg och genomförande, axla ett stort ansvar. Förhoppningsvis kommer lärosätena att visa sig beredda att göra nödvändiga förändringar. Frågan behöver dock bevakas så att de inte tar minsta motståndets väg och bara förändrar utbildningen i marginalen.
I utredningen berörs också behovet av samverkan mellan de lärosäten som bedriver läkarutbildning, hälso- och sjukvården, Socialstyrelsen och professionens organisationer. Läkarförbundet har länge efterfrågat ett organ för nationell samverkan kring läkarutbildningen. Införandet av en reform i den här storleksordningen gör behovet ännu tydligare. Vi hoppas att ett nationellt råd för läkarutbildningen där alla inblandade aktörer samverkar kring utbildningens kvalitet blir en realitet.
Hälso- och sjukvårdens huvudmän måste också dra sitt strå till stacken och i samverkan med universiteten tillhandahålla utbildningsmiljöer med goda förutsättningar för studenternas lärande.

Utbildningsuppdraget måste tas på allvar och ges plats i den kliniska vardagen så att studenterna får möjlighet att vara delaktiga aktörer i vården och inte reduceras till åskådare. God handledarkompetens är avgörande, men också att de kollegor som ska handleda och instruera studenterna har tillräckligt med tid för uppgiften så att inte utbildnings- och sjukvårdsuppdragen ställs emot varandra.
Den kompetens och de resurser som finns inom AT måste tas tillvara för att lyckas med detta. Vi får inte heller glömma att AT-tjänstgöringen finns kvar i många år framöver. Det innebär att AT inte får dräneras på resurser eller tappa i kvalitet på grund av kommande förändringar.
Läkarnas utbildning måste ses som en helhet. Grundutbildningen utgör starten på ett lärande som pågår under hela yrkeslivet. Diskussionen om vad som ska ske efter grundutbildningen – och om hur ingången till specialiseringstjänstgöringen (ST) ska se ut om AT försvinner – kan inte skjutas på framtiden. Om regeringen vill göra om grundutbildningen bör de också snarast tillsätta en utredning om hur fortsättningen efter en sexårig läkarutbildning ska se ut.

Läkarförbundet förespråkar en ny bastjänstgöring som en bred start på specialistutbildningen. På så vis kan alla nylegitimerade läkare som vill verka i Sverige, oavsett utbildningsland, få en god introduktion till arbetet inom hälso- och sjukvården. De ges även en gemensam bas att stå på inför den fortsatta specialiseringen.