Det fattas 1 400 specialister i allmänmedicin, enligt Läkarförbundets rapport om bemanningen i primärvården. Nyheten har väckt en hel del diskussion och eftertanke. Det är både bra och nödvändigt.
Politiker och beslutsfattare vill att allt mer sjukvård ska utföras inom primärvården, samtidigt som nya arbetsuppgifter som till exempel ett ökat ansvar för folk­hälsoarbete samt allt mer administrativa uppgifter lyfts in.
Skälen blir allt fler till ett ökat behov av specialister i allmänmedicin i vad som är att betrakta som basen i svensk hälso- och sjukvård. Specialistläkare, främst inom allmänmedicinen, väljer också oftare än and­ra specialister att arbeta utanför hälso- och sjukvården helt och hållet på grund av en försämrad arbetssituation. Enligt de senaste uppgifterna från Socialstyrelsen gäller det nästan en av tre specialister. Allmän­läkare arbetar dessutom deltid i högre grad än andra specialister.

Sjukvårdshuvudmännen och SKL (Sveriges Kommuner och landsting) har nu också, klockan fem i tolv, börjat reagera på läkarbristen, främst när det har gällt situationen inom allmänmedicin och psykiatri, där en mer eller mindre kronisk läkarbrist nu blivit värre på grund av pensionsavgångar.
Men egentligen är väl inte bristen på läkare det mest skrämmande resultatet i Läkarförbundets rapport och diskussionen kring resultatet. Det bekräftar bara det vi redan visste. Det som är värst är bristen på data och planering. Hur kan det vara så att ingen politiker eller beslutsfattare har tillräcklig kunskap om det här?
Skälen är många till att vi har den nuvarande situationen, men det som är väldigt märkligt är det faktum att det inte finns någon i hela Sjukvårdssverige som har ansvaret för behovsanalys och planering och som tar hänsyn till de förutsättningar som råder.
Politiker beskriver hur de vill att sjukvården ska utvecklas i framtiden, men ingen analyserar och planerar för de framtida kompetensbehoven. I dagarna har Socialstyrelsen kommit ut med sitt nationella planeringsstöd som på ett tydligt sätt också visar hur planlöst det verkar vara.

I en prognos om utvecklingen av antalet specialistläkare fram till år 2025 beräknar Socialstyrelsen att det kommer att vara 10 procent fler gynekologer, 32 procent färre allmänmedicinare, 28 procent färre psykiatrer och 19 procent färre ortopeder.
Utifrån att SKL definierat allmänmedicin och psykiatri som bristspecialiteter ter det sig ytterst underligt att planeringen inte är bättre. Så länge enskilda landsting bara behovsplanerar utifrån sin egen budget och regionalpolitik lär det inte heller bli bättre.

Antalet specialister i allmänmedicin ser ungefär ut på samma sätt som det gjorde under 1998, vid det senaste tillfället då antalet heltidsbefattningar i primärvården räknades. Redan då konstaterades en brist på allmänläkare i primärvården.
De bedömningar som Nationella planeringsstödet presenterar ger heller inga konkreta svar på hur många utbildningstjänster som behövs för att täcka de framtida behoven. Inte heller landstingen tar fram något samlat underlag.
Ibland kritiseras Läkarförbundet för att det råder läkarbrist. Förbundspolitiken från 1990-talet har anförts som indicium i media för att vi ligger bakom dagens brist på läkare inom vissa specialiteter.
Som ordförande i Svenska distriktsläkarföreningen kan jag bara konstatera att det finns ett 13 år gammalt riksdagsbeslut om att öka antalet specialister i allmänmedicin till 6 000 allmänläkare år 2008. I dag arbetar omkring 4 800 specialistläkare i primärvården.

För att klara framtidens läkarförsörjning behöver landstingen till att börja med skapa fler ST-tjänster. Det behövs även en minskad administrativ börda samt en effektivt organiserad sjukvård där alla gör det de är bäst på.
Det som långsiktigt måste till är att någon tar ansvar för en övergripande planering av vårdens framtida behov av medicinsk kompetens, speciellt inom primärvården, utifrån de tydliga politiska ambitioner som finns.
Jag tror inte heller någon skulle acceptera att ansvariga år 2020 återigen säger att »det här hade vi ingen kontroll över«.