Det pågår en nödvändig diskussion om vad som styr och vad som bör styra vården. Maciej Zarembas artikelserie i DN satte bränsle till den uppflammande debatten om att New public management leder till dokumentationshysteri och överdriven ekonomistyrning på bekostnad av medicinsk kvalitet och etik.

Zaremba gav ord och sammanhang till en vardag många i vården känner igen. Den erfarenhet som säger oss att trubbig pinnstatistik leder fel och att ersättningssystemen måste bli bättre. Journalistens tes att det som är viktigast i vården behöver prioriteras och belönas bättre har fått allmänt gehör. Vården ska dessutom vara jämlikt åtkomlig och fördelas rättvist bland dem med störst behov och där den gör störst nytta. 

Ojämlikhet i hälsa definieras som orättfärdiga skillnader som kan undvikas, det vill säga de skillnader som saknar biologiska eller psykologiska förklaringar och som beror på olika förutsättningar i livet, till exempel utbildning, arbete och inkomst.

De sociala skillnaderna i hälsa har vuxit i världen och i Sverige. Det har visat sig att finns ett stort samband mellan social »hackordning« och hälsa. Det skiljer exempelvis sex år i livslängd för män och fyra år för kvinnor mellan hög- och lågutbildade i Malmö. I Göteborg finns betydande skillnader i antagen livslängd mellan boende vid spårvagnarnas ändhållplatser.

Sir Michael Marmot, professor i epidemiologi vid University College of London och Institute of Health Equity, har tagit en världsledande position i att visa hur hälso- och sjukvården bör arbeta med ojämlikhet i hälsa. 

Nyligen presenterade en global kommis­sion, under Michael Marmots ledning, rapporten »Working for health equity: The role of health professionals« som fastslår att arbete mot jämlik hälsa ska utgöra en betydande och prioriterad del av hälso- och sjukvårdpersonalens uppdrag. Resultatet skulle bli förbättrade kliniska resultat och spara både tid och pengar. Den viktigaste anledningen är dock att den socioekonomiska snedfördelningen av hälsa är en stor orättvisa i vårt samhälle.

Rapporten slår vidare fast att sjukvårdssystemet är en närmast outnyttjad resurs för att minska snedförfördelningen av livslängd och hälsa. I rapporten kan man läsa praktiska exempel på hur arbetet kan bedrivas och hur sjukvårdens personal bör utveckla och använda sina professionella roller. 

Vad som krävs är systematiskt arbete med att diskutera, utbilda, träna, fortbilda och marknadsföra effektiva åtgärder. Kunskap om mekanismer och strukturer som skapar orättvisorna behöver bli kända. Områden där kunskapen är otillräcklig behöver analyseras och utredas. 

Tjugofem brittiska organisationer och institutioner, såsom Academy of Medical Royal Colleges och britternas motsvarighet till Läkarförbundet och Sjukhusläkarna, har undertecknat ett upprop om att fortsätta arbeta med frågan under ledning av IHE, Institute for Health Economics. 

Malmökommissionens slutrapport för ett socialt hållbart Malmö presenterades för riksdagens socialutskott i slutet av mars. Rapporten innehåller 24 mål och 72 åtgärder för att minska skillnaderna i ohälsa och verka för en hållbar framtid. 

Rekommendationerna rör områden som barns och ungas vardagsvillkor, utbildning, arbete och inkomst, bostäder och boendemiljö och en fördjupad demokratisk styrning. Malmökommissionen har letts av Sven-Olof Isacsson, ordförande och professor emeritus i socialmedicin, och Michael Marmot har fungerat som rådgivare. 

Förra veckan uppmanade Michael Marmot, som inspirerade tillsättandet av Malmö­kommissionen, socialutskottets ledamöter att ta till sig kommissionens rekommendationer för att kunna implementera dem även på nationell nivå. Växande ojämlikhet i hälsa är en utmaning för hela Sverige, inte enbart för Malmö. 

Arbetet för jämlik sjukvård och hälsa bör stå på varje ministers prioriterade lista. Frågan hur ett beslut påverkar befolkningens hälsa och fördelningen av hälsa bör finnas med i varje politisk beslutsprocess. Regeringen behöver därför ta ett mer samlat grepp om detta. Det går nämligen att göra något åt den nuvarande ojämlikheten. Liksom Storbritannien behöver även Sverige samla till ett gemensamt upprop för en jämlikare hälsa. Vi behöver en gemensam handlingsplan!