Socialstyrelsens rapport »Ojämna villkor för hälsa och vård« inleder med  orden »Jämlik hälso- och sjukvård innebär att vård och behandling ska erbjudas på lika villkor med likvärdigt bemötande till alla oavsett bland annat bostadsort.« Rapporten slår också fast att ojämlikheten i dagens vård bland annat beror på landstingens olika vårdutbud. 

De allra flesta upplever skillnaderna som orättvisa. För exempelvis läkemedelsbehandling tillämpar landstingen olika avvikelser från nationella riktlinjer, med resultatet att en patient kan erbjudas ett läkemedel medan en patient på andra sidan landstingsgränsen nekas samma preparat. 

Det är svårt att hitta hållbara argument för att patienter ska behandlas olika beroende på bostadsort. Det landstingskommunala självstyret gör att varje landsting fattar beslut om sitt lokala sjukvårdsutbud. Intresset av att avsäga sig den makten är inte stort. Men i takt med att våra system blir mer transparenta och vårdutbudet lättare att jämföra är det svårare att ignorera och försvara ojämlikheten. 

Vad som ska omfattas av den offentligt finansierade vården bör således diskuteras över landstingsgränserna och inte enbart inom. 

Patientmaktsutredningen föreslår att patienter fritt ska kunna söka offentligt finansierad öppen vård inom hela landet. Det är ett steg i riktning mot en nationellt regle­rad hälso- och sjukvård. Redan i dag, med riksavtalet, är det i teorin möjligt för patienter att söka både öppen och sluten vård över landstingsgränserna. 

Avtalet är en rekommendation mellan landstingen som funnits i över tio år. Det saknar dock större betydelse eftersom möjligheten behäftas med olika administrativa hinder. Särskild krångligt är det om patienter väljer vård hos privata vårdgivare i and­ra landsting. 

Med den föreslagna patientlagen kan patienten få vård i ett annat landsting även om utbudet är ett annat i hemlandstinget. Vårdkostnaden står hemlandstinget för.  Det ska även gå att »lista sig« på en vårdcentral och välja fast vårdkontakt i ett annat landsting. Förbehållet är tyvärr att hemlandstingets remissregler ska gälla. Förhoppningsvis driver utvecklingen på en harmonisering av vårdutbudet och en förenkling och samkörning av regelverken. 

Det egna landstingets patienter får inte prioriteras för att exempelvis uppfylla kömiljarden. En patient som väljer att söka vård i ett annat landsting omfattas däremot inte av vårdgarantin i detta landsting. 

Möjligheten att fritt söka primärvård och öppen specialistvård i hela landet kommer sannolikt inte att leda till lämmeltåg av patienter över landstingsgränserna. De allra flesta söker vård i sitt närområde. För en del kommer dock möjligheten att besöka en vårdcentral i närheten av sitt arbete att underlätta. Om det visar sig att patienter söker sig till ett visst vårdutbud är det ytterligare en anledning att på nationell nivå diskutera en harmonisering av vårdens utbud. Följdfrågan blir annars varför enbart de med kunskap om att viss vård erbjuds på annan ort och förmåga och resurser att ta sig dit ges möjlighet att få aktuell behandling. 

EU:s patientrörlighetsdirektiv reglerar att svenska medborgare kan få vård i ett annat land inom EES-området. Kostnaden bärs av hemlandstinget. Således kan patienter söka ett större vårdutbud inom Europa än inom Sverige i dag. 

Förslaget att låta alla medborgare få välja primärvård och öppen specialiserad vård över landstingsgränserna är ett steg mot en nationell reglering av sjukvården. Förhoppningsvis kan det göra vården mera jämlik, harmonisera regelverk och inte minst dra i gång nödvändiga diskussioner om vad som ska ingå i den offentligt finansierade vården.