Förväntan och övertygelse fyllde luftrummet inom Visbys ringmurar under årets Almedalsvecka. Antalet besökare och aktiviteter slog som vanligt alla rekord och partiledarna spikade i tur och ordning fast sina startblock inför nästa års valrörelse.

Sjukvårdsdebatten dominerades av frågan om hur vård bör uppskattas och mätas. Maciej Zarembas artiklar under våren i Dagens Nyheter om patientens pris och DRG-korruptionen inom sjukvården har startat den offentliga diskussionen om ekonomismens effekter på läkarprofessionens ställning och på patienters rättigheter. 

I Almedalen hade flera organisationer fångat uppkastet, och uppskattningsvis ett femtontal symposier ägnades åt pinnstati­stikens negativa effekter och sätt att få vården mätt på ett riktigt och bra sätt.

Tillsammans med Lärarnas riksförbund och Polisförbundet arrangerade Läkarförbundets ett välbesökt symposium om en ökande mängd felriktad styrning och minskande professionellt inflytande över brottsbekämpningens, utbildningens och vårdens bokhållning. 

Under symposiet beskrev Polisförbundets ordförande Lena Nitz  hur ordningspoliser, med sin lön i vågskålen, förväntas prestera ett visst antal ordningsböter och ett fastställt antal alkoholutandningsprov per år. 

I polisernas »Allsvenska« tävlar distrikten mot varandra i pinnstatistik. Man riggar blåsningsanhalter där det mest sannolikt passerar många och nyktra bilister för att hinna med fler prov och inte tappa pinnar på att behöva skjutsa rattfulla till polisstationen. 

Bo Jansson, ordförande för Lärarnas riksförbund, vittnade exempelvis om hur lärare redan vid terminsstarten, innan de hunnit lära känna sina elever, skriftligen måste definiera en individuell målnivå för varje elevs lärande under året. Om målen sätts realistiskt, men lågt, protesterar rektorerna som har ansvaret för marknadsföringen gentemot andra skolor. Lärarna uppmanas att höja ribborna. Vid lönesamtalet värderas parametern hur väl lärarens elever klarat sina uppställda mål. Att överskatta elevernas kunskap blir enklast för såväl lärarna som rektorerna, och betygsinflationen går vidare. 

Läkarnas »pinnkorruption« exemplifierade jag med undanträngningseffekterna av kömiljarden, DRG-prissättningen och signeringstvånget. Var för sig ambitiösa och vällovliga insatser i styrningen av medicinsk verksamhet, men vars konstruktion och bieffekter – vilket Zaremba påpekat – ter sig oetiska och ibland rent bisarra. 

Varför ersätts amputation av fel ben lika högt som rätt ben, när ersättningen dess­utom är lika hög när man därefter måste amputera det rätta? Hur kan läkarkåren gå med på att inte patienter med störst behov behandlas först? Hur kan vi bortse från vår professionella etik för att landstinget ska få del av en kömiljard? 

Flera läkare, poliser, lärare med flera uttryckte uppskattning för att facken tillsammans lyft frågan om professionernas roll och autonomi från lunchrummen till det allmänna rummet. Många ställde också frågan hur vi nu planerar att gå vidare. 

Efter sommaren ska våra tre fackföreningar träffas för att planera vårt fortsatta påverkansarbete. Läkarförbundet planerar för egen räkning att sammankalla expertis för en fortsatt diskussion om vilken väg vi bör gå för att påverka utvecklingen av styr­instrumenten i vården så att professionalism och den medicinska kvaliteten väger tungt i utvärderingarna. Patienten ska sättas i centrum i vården, och det betyder att bli väl bemött och väl vårdad. Det viktigast är att patienterna får rätt diagnos och behandling i tid. Det medicinska resultatet är patientens pris.