Den medicinska och medicintekniska utvecklingen går allt snabbare och alla läkare har ansvar för att genom kontinuerlig fortbildning hålla jämna steg med denna. Att verka som läkare förutsätter ett livslångt lärande.

Alla patienter, oavsett bostadsort, har lika rätt till läkare med kunskap om de senaste forskningsrönen och behandlingsmetoderna. Den enskilde läkaren har självfallet ett eget ansvar för sitt fortsatta kunskapsinhämtande. Men det åligger också arbetsgivaren att sörja för en god lärandemiljö på arbetsplatsen. 

Det innebär att det avsätts tid för fortbildning under arbetstiden, liksom att det ges tillräckligt med ekonomiska medel. Det här förutsätter att individuella kompetensutvecklingsplaner tas fram men också att det kontinuerliga lärandet kopplas till kliniska resultat och patientsäkerhet. Nya rön blir till patientnytta bara om det finns utrymme för lärande, reflektion, interkollegiala möten och utformning av förbättrade behandlingsmetoder i det dagliga arbetet.

Läkarförbundet har sedan 2004 genomfört en fortbildningsenkät för att undersöka hur mycket intern och extern fortbildning Sveriges läkare får. Enkäten genomfördes tidigare varje år, numera vartannat år. Läkarförbundet rekommenderar att specialister ska ha möjlighet till tio dagars extern fortbildning per år. I årets enkät är den siffran i genomsnitt 7,1 dagar för de tillfrågade specialisterna – för enbart allmänläkare är samma siffra 5,1 dagar per år.

Trenden är tydlig och nedåtgående. På åtta år har det genomsnittliga antalet dagar per år med extern fortbildning sjunkit med över 20 procentenheter. Med den interna fortbildningen är det inte mycket bättre ställt. Under samma tidsperiod har det genomsnittliga antalet timmar per vecka som ägnats åt intern fortbildning sjunkit med 15 procentenheter. 

Om utvecklingen fortsätter i samma takt kommer Sveriges läkarkår inte att företa någon fortbildning alls om tjugo år. 

Orsakerna är flera. Det handlar till stor del om den styrning mot högt resursutnyttjande som finns för att klara sjukvårdsuppdraget inom de rådande budgetramarna. I den verkligheten blir det svårt att avsätta tid för fortbildning. Kompetensutveckling blir bortprioriterat – inte nödvändigtvis som ett påbud från verksamhetsledningen – som en anpassning för att arbetssituationen ska bli uthärdlig.

Den låga andelen fortbildning hos bristspecialiteter fortsätter att oroa. Särskilt allmänläkare deltar genomsnittligen mindre i fortbildning jämfört med övriga specialistläkare. Bristen på allmänläkare är en orsak. Bidrar gör också de vårdvalssystem som ensidigt premierar tillgänglighet och hög täckningsgrad. 

En ökad medvetenhet behövs hos beställarna om det tydliga samband som finns mellan allmänläkares deltagande i kontinuerlig fortbildning och förbättrade behandlingsresultat.

År 1975 antog dåvarande EG ett direktiv som bland annat reglerade miniminikraven för läkares utbildning. Syftet var att underlätta rörligheten på den gemensamma arbetsmarknaden. I dag gäller EU:s yrkeskvalifikationsdirektiv som gör det möjligt för läkare, och ett antal andra yrkesutövare, att arbeta i andra EU-länder. 

I juni i år nåddes en överenskommelse mellan Europaparlamentet och Ministerrådet om en uppdatering av direktivet. Om denna antas kan det  innebära att medlemsstaterna är skyldiga att se till så att yrkesutövarna har möjlighet att uppdatera sina kunskaper, färdigheter och förhållningssätt. 

Förändringen i direktivet är välkommen. Att läkarnas fortbildning behöver värnas framgår tydligt av statistiken ovan, och kvalitetssäkring av fortbildning är ett befogat krav. 

För ST-läkare finns i dag en tydlig struktur med en föreskrift om hur deras utbildning ska läggas upp, och det finns tydliga krav på att följa upp kvaliteten på utbildningen genom  inspektioner. Det vore inte mer än rimligt att ställa samma krav på de färdiga specialisternas kompetensutveckling. För professionen är det en angeläget att arbeta fram förslag på hur direktivet ska implementeras i Sverige.