I Sverige har vi ingen generell läkarbrist. Vi vet dock att det råder stor brist inom vissa specialiteter, till exempel allmänmedicin och psykiatri. Det tar lång tid, minst 12 år, att bli färdig specialist.
De åtgärder som genomförs i dag ser vi alltså inte effekten av förrän nästa decennium. Det räcker inte med att vidta åtgärder. Vi måste vidta rätt åtgärder. Och vi måste göra det nu. För att klara detta behövs ett utökat och förstärkt nationellt planeringsstöd.
Med de metoder som används famlar vi i stor sett i blindo, och stora summor av skattebetalarnas pengar riskerar att satsas på fel åtgärder. Om inget görs är det fullt tänkbart att vi om 15 år befinner oss i samma akuta situation som i dag. Nuvarande prognoser ger oss en ungefärlig bild av tillgången på sikt, men efterfrågesidan saknas och det finns många osäkerhetsfaktorer i modellen. Inte minst antagandet att alla omständigheter förblir som de är.
Socialstyrelsen har det nationella uppdraget att ta fram en beskrivning av tillgång och efterfrågan på läkare. Årligen publicerar Socialstyrelsens nationella planeringsstöd (NPS) en analyserande rapport.
Läkarförbundet och bland annat Sveriges Kommuner och landsting (SKL) har insyn i arbetet NPS utför. Vi vill också framhålla NPS kompetens. Utifrån existerande förutsättningar utförs arbetet väl. Vi anser dock, namnet till trots, att NPS i dess nuvarande form är ett otillräckligt stöd för personalplanering.
Uppdraget ligger rätt där det ligger i dag, alltså centralt och med statligt stöd. För att lyckas ta fram ett riktigt bra verktyg krävs detta. Resurser krävs också.
Läkarförbundet verkar för ett utvecklat och förstärkt NPS. Hjulet behöver kanske inte heller uppfinnas på nytt. Till exempel har Englands motsvarighet till Socialstyrelsen tagit fram ett verktyg som innehåller de komponenter som Läkarförbundet efterlyser. Vi vill undersöka verktyget närmare och har framfört dessa önskemål till Socialstyrelsen.
Debatten om läkartillgången handlar ofta om antalet platser på grundutbildningen. Naturligtvis är det en komponent som spelar in, men är inte den enda.
Faktum är att vi har väldigt lite kunskap om vilka faktorer som är viktigast för att i slutändan kunna stävja bristen på vissa specialister. Den kunskapen behöver förbättras så vi kan satsa på att mäta och följa upp rätt saker.
Vi behöver också kunna få en uppfattning om hur olika åtgärder slår på sikt. Vad händer till exempel om allmänläkarna i snitt arbetar två år längre, eller fler arbetar heltid?
Hänsyn måste också tas till framtidens osäkerhet. Vi behöver kunna se hur prognosen faller ut inom olika framtidsscenarier, i stället för antaganden att alla påverkansfaktorer förblir desamma.
Landstingen ansvararar enligt lag för att antalet ST-tjänster motsvarar det framtida behovet av specialistläkare. I en översyn gjord av riksrevisionen (RiR 2009:10) framkom att landstingens ST-planering bedrivs i olika omfattning och former.
Rapporten anger också att besluten ofta fattas utifrån kortsiktiga perspektiv och att flera av landstingen saknar tillräckliga förutsättningar för att klara av uppdraget. Riksrevisionen argumenterar tydligt för ett starkare planeringsstöd på nationell nivå. Landstingens kunskap om lokala och regionala förhållanden är en självklar del i utvecklingen av ett nationellt verktyg. Inom Läkarförbundet bedömer vi det ändå som mer effektivt att samla arbetet och kunskapen centralt.
Ibland hävdas att läkarbristen gynnar läkare. Vi är övertygade om att det inte alls stämmer. Ett väl utvecklat prognosverktyg skulle i slutänden få positiva effekter på patientsäkerheten, läkarnas arbetsmiljö och det teambaserade arbete som bedrivs tillsammans med exempelvis sjuksköterskor.
Vi anser också att det kan ge en effektivare användning av skattemedel genom mer rikta satsningar som träffar rätt. Dagens situation är inte så lite att likna vid att famla i blindo.
