Säkert satte några kaffet i vrångstrupen när Riksrevisionen redovisade sin granskning av de nationella kvalitetsregistren i början av december. Mångmiljonsatsningen skedde efter att den så kallade Guldgruveutredningen 2011 förespeglat stora vinster för vården.
Kritiken från Riksrevisionen är omfattande. Regeringen föreslås bland annat minska det ekonomiska stödet till nivån innan den stora satsningen. Revisorerna föreslår att den guldglimmande vanten återigen blir en tummetott.
Tidigare i Läkartidningen har både Marie Wedin och jag varnat för det som revisorerna nu slår ned på. En hög täckningsgrad är i dag ett överordnat mål, det vill säga att registren ska innehålla en hög andelen patienter med viss diagnos eller symptom, men det men det säger inte något om den faktiska vårdkvaliteten. Täckningsgraden är också beroende av att verksamheten lokalt finner det meningsfullt att registrera. Meningsfullt blir det när data från registren går att använda. Av stort intresse i rapporten är diskussionen om att fokus riskerar att flyttas från vården till själva registreringen. Risken är påtaglig om ekonomiska incitament för registrering införs.
I vissa landsting utgår prestationsersättning kopplad till registrering i ett eller flera kvalitetsregister. Det blir då mer lönsamt att förbättra registreringen än att förbättra vården. Genom en okritisk fixering på registrering sker en ihålig variant av kvalitetsstyrning. Att styra vården via registren kan möjligen vara en dröm för vissa företrädare på SKL, men i vården är det en mardröm.
De senare årens omdaning av nationella kvalitetsregister kan i värsta fall ses som ett exempel på det som skapat grogrunden för läkaruppropet och opinionsyttringarna i anslutning till Maciej Zarembas artiklar om sjukvården styrsystem. Det finns en uppenbar risk att kvalitetsregistren är på väg att övergå från att vara ett professionellt stödsystem för kvalitet till att bli ett system för styrning och kontroll.
Riksrevisionens förslag om att återgå till nivån som gällde innan satsningen är dock felaktigt. Hälso- och sjukvårdens totala kostnader årligen är cirka 340 miljarder kronor, då är en satsning på 220 miljoner för kvalitetsregister inget övermått.
Revisorerna har rätt i att prestationsersättningarna till landstingen för registreringar kan styra fel och dessa antagligen bör upphöra. Men för övriga satsningar är det inriktningen som bör ändras, inte omfattningen.
På ett förtjänstfullt sätt beskriver revisorerna hur bristen på förankring hos professionerna och den vardagliga verksamheten leder till att värdet riskerar att förskingras. Läkarförbundet instämmer och anser också att floran av nya register har blivit väl stor. Det finns skäl att koncentrera och målinrikta arbetet till de områden där kvalitetsregistren har störst potential.
Den viktigaste förändringen är dock att arbetet måste involvera betydligt bredare grupper av vårdpersonal. Läkarförbundet har varit drivande bakom särskilda projekt för ST-läkare. Tanken har varit att stimulera blivande specialistläkare att ta ledningen i kvalitetsarbetet på sin arbetsplats.
Att utveckla den egna verksamheten med hjälp av kvalitetsregistren måste prioriteras tydligare. Det kräver mer lokala resurser. Potentialen i detta arbete är stor om det görs rätt. Specialistföreningarna har en viktig roll för att stärka och utveckla kvalitetsregistrens lokala förankring och användbarhet. Även detta kräver ekonomiska resurser.
Etiken och juridiken i registreringen måste beskrivas bättre och begripligare för både vårdgivare och patienter innan satsningen fortsätter. Den manuella inmatningen av data är ett arbetsmiljöproblem och måste minska. En kraftfull satsning på automatisk datafångst från journalsystemen kräver mer resurser för att förverkligas.
Läkarförbundets möjlighet att påverka arbetet med de nationella kvalitetsregistren har hittills varit begränsad. Vi tilldelades en plats i en referensgrupp i den organisation som uppstod i samband med satsningen. I styrgruppen där de strategiska besluten tas dominerar SKL och Socialdepartementet.
En bättre förankring i läkarkåren är en nyckelfaktor om den pågående statliga satsningen ska kunna ge förväntat resultat. Guldgruvans resurser bör hanteras professionellt och varken förslösas eller strypas.
