I Sverige genomgår 3 000–5 000 pojkar varje år en kirurgisk operation utan primär medicinsk indikation. Bör läkare medverka eller avstå från denna verksamhet?

Frågan om inställningen till omskärelse på barn tillhör de klassiska etiska frågorna. Vad väger tyngst, föräldrarnas rätt att inkludera sitt barn i en social, kulturell och religiös gemenskap eller barnets rätt till kroppslig integritet? Har samhället rätt, eller kanske skyldighet, att lägga sig i reli­gions­utövning som innebär att omyndiga icke beslutskapabla barn permanent förlorar en del av sin kropp? 

Sedan 1982 finns en lag som förbjuder kvinnlig omskärelse, könsstympning, i Sverige. Är det någon principiell skillnad mellan att avlägsna vävnad från könsorganet på en flicka eller på en pojke? Innebär Barnkonventionens krav på skydd för barnet något som väger tyngre än religionsfriheten? 

I Sverige har frågan debatterats livligt det senaste året. Argumenten från både för- och motsidan är välkända. Kultur och tradition ställs mot medicinsk risk och bristande samtycke. Är kränkning av religionsfrihet allvarligare än kränkning av kroppen? 

Debatten tog ny fart efter en debattartikel i Dagens Nyheter den 28 september 2013 undertecknad av Barnombudsmannen samt ordförandena i Vårdförbundet, Barnläkarföreningen, Barnkirurgisk förening och Läkaresällskapets delegation för medicinsk etik. 

I artikeln, som är kritisk till omskärelse utan samtycke, ställs krav på en lagändring. I lagen om omskärelse av pojkar från 2001 anges att barnets inställning »så långt det är möjligt« ska fastställas. Att detta är omöjligt hos barn som är åtta dagar gamla borde rimligen varit en bekant komplikation för lagstiftaren.

I en studie från Rigshospitalet publicerad i den danska läkartidningen i augusti 2013 redovisas en förhållandevis hög komplikationsfrekvens, cirka 5 procent bland de drygt 300 operationer som utfördes på sjukhuset mellan 1996–2004. Argumentet att risken minskar om omskärelse utförs på sjukhus är sannolikt riktigt, men även på ett stort välkänt sjukhus finns en icke obetydlig komplikationsrisk. Detta är medicinskt svårt att försvara om medicinska fördelar för små pojkar saknas. 

Det är i tider av växande främlingsfientlighet, som både inkluderar islamofobi och antisemitism, vanskligt att uttala sig i frågor som kan uppfattas som stöd för extremister. Religionsfrihet liksom yttrandefrihet är viktiga och omistliga värden i en demokrati. 

Att upprätthålla en stor tolerans för and­ras kulturhistoria och seder är en nödvändighet i ett demokratiskt samhälle. Detta får dock inte innebära att alla seder måste accepteras utan diskussion. Så kallade hederskulturer kan ifrågasättas om individer far illa. Aga av barn bör fördömas oavsett om den utövats av många under lång tid.

Läkarförbundets etik- och ansvarsråd har förtydligat sin syn på manlig omskärelse. Det nya ställningstagandet finns i sin helhet på Läkarförbundets hemsida och ansluter sig till det uttalande som Barnläkarföreningen, Läkaresällskapet och de nordiska etikdelegationerna i olika sammanhang gett uttryck för. 

Vi anser att barnets rätt till samtycke ska respekteras. Föräldrarna behöver också informeras om risker och smärta. Vi förordar även att de i stället överväger att göra en symbolisk omskärelse i avvaktan på att barnet självt kan ta ställning. Ett förbud mot omskärelse skulle dock i dagsläget sannolikt orsaka att flera barn än i dag skadas.  

I gränsdragningen mellan respekten för andra kulturer och individens integritet bör även läkare ha en åsikt. Av höstens meningsutbyte att döma finns både kollegor som försvarar och som tar kraftigt avstånd från manlig omskärelse. 

Läkarförbundets nuvarande ställningstagande betonar vikten av att frågan hanteras på ett sätt som bättre skyddar patienten. Debatten är viktig för att på sikt skapa en vård där respekten för patientens åsikt inkluderar även den egna könshuden.