I Sverige råder otvetydig brist på specialister i allmänmedicin vid landets vårdcentraler. Bristen märks över hela landet. Svårast är läget i exempelvis Dalarna och Västernorrland där det troligen innebär att delar av befolkningen erbjuds vård med lägre säkerhet och kvalitet. Enligt Läkarförbundets bemanningsenkät som gjordes 2012 är cirka 1 400 läkartjänster vakanta, motsvarande omkring 30 procent av specialisterna i allmänmedicin.
För att komma tillrätta med dagens underskott, ha möjlighet att ersätta pensionsavgångar och kunna erbjuda en rimlig arbetsmiljö behöver utbildningen av ST-läkare öka med 50 till 100 procent. Det är ett betydande uppdrag, som hastar, då det tar minst fem år att utbilda en legitimerad läkare till färdig specialist.
Med anledning av bristen på fast anställda allmänläkare på vårdcentralerna nödgas eller lockas både landstingen och privata vårdcentraler att bemanna verksamheterna med inhyrda läkare. Kostnaderna för detta sticker i ögonen på vissa landstingspolitiker. Sveriges Kommuner och landsting presenterade därför i december 2012 en gemensam strategi för att halvera beroendet av bemanningsföretag fram till 2014. Vi kan konstatera att detta inte har lyckats. I dag är hyrläkare nödvändiga för att hålla svensk hälso- och sjukvård flytande i praktiskt taget samma utsträckning som tidigare.
Inhyrda läkare utgör ett viktigt och ofta effektivt tillskott i arbetet med att kunna erbjuda jämlik vård över landet. Det finns stafetter som regelbundet bemannar vårdcentraler, men också system där inhyrda specialister periodvis sprider specialkompetens till sjukhuskliniker över landet på vad som skulle vara deras ordinarie fritid. Detta innebär värdefullt kunskapsutbyte, bidrar till en mer jämlik vård och till att patienter slipper remitteras till överfulla universitetssjukhus. Det framhålls ofta att inhyrda läkare medför bristande kontinuitet i vården. Det kan vara så, men ofta är det mer värdefullt med någon läkare än ingen alls, och stundtals även en fördel för patienten med en »second opinion«.
Anledningen till att läkare säger upp sig från sin ordinarie tjänst för att arbeta som hyrläkare är ofta ett missnöje med arbetsmiljön. Frilansandet ger en möjlighet att få lägga upp arbetet på ett flexibelt och passande sätt och kan öka möjligheterna att kombinera patientarbete med forskning och familj. Flexibiliteten kan även locka äldre läkare att stanna kvar i yrket. Hösten 2012 var 8 procent av de specialistläkare som arbetade i primärvården 65 år eller äldre. Det här är en mycket värdefull kompetens att ta tillvara.
Drygt en tredjedel av hyrläkare har en fast anställning och jobbar som hyrläkare på sin fritid. Lönen är förstås en morot, men det upplevs också som attraktivt att kunna få arbeta koncentrerat med patientarbete utan administrativa överbyggnader. Det är också stimulerande att få arbeta som läkare på ett ställe där man uppskattas.
Att städsla en kvalificerad medicinsk expert för att bemanna vakanser kan vara ett prisvärt alternativ. Det ger tillgång till en hundraprocentig arbetskraft som varken är sjuk eller föräldraledig. En läkare som är utbildad och fortbildad på någon annans bekostnad. En specialist som inte ställer krav på medbestämmande eller ifrågasätter rutiner. En viktig roll för hyrläkare kan vara att överbrygga tillfälliga vakansproblem så att de fast anställda läkarna orkar stanna kvar. Slutligen kan möjligheten att anlita hyrläkare också vara ett sätt att upprätthålla verksamheter som i kraft av sina vakanser ger en budget i balans.
Problemet är inte hyrläkarna, utan bristen på specialister i allmänmedicin och andra specialiteter. För att komma tillrätta med detta krävs ett batteri av åtgärder. Först och främst behövs en god och attraktiv arbetsmiljö och goda arbetsvillkor för de specialister som i dag tjänstgör. Samtidigt krävs samordnade satsningar för att öka antalet ST-läkare inom bristspecialiteterna.
Det är hög tid för att nationellt samordna dimensioneringen och satsningarna på utbildandet av morgondagens specialister.
