Svensk sjukvård är internationellt sett bra. Vi förhindrar döden i allt högre grad och har en hög teknisk nivå i en stor del av vården. Men fortfarande finns många grundläggande brister. Vården av patienter med kroniska sjukdomar utanför sjukhusen, till exempel de som är mest sköra, får oftast kritik. Det som inte fungerar är ofta tryggheten och kontinuiteten.
Bilden bekräftas i den aktuella rapporten »VIP i vården? – Om utmaningar i vården av personer med kronisk sjukdom« från Myndigheten för vårdanalys som publicerades i förra veckan. Det saknas ofta en fungerande bas i vården, en hemvist för de flesta patienter. En fast läkare i primärvården saknas i alltför många fall. Här är svensk sjukvård i strykklass, internationellt sett.
Sverige har också den lägsta andelen generalister inom hela OECD-sfären. Vi har också en brist på 800 specialister i allmänmedicin. Data som pekar på att svensk primärvård fortfarande är undermålig och rudimentär.
Huvudtanken med primärvården är att den ska fungera som hälso- och sjukvårdens bas. Hälso- och sjukvårdslagen anger att primärvården ska svara för de insatser som inte kräver den specialiserade vårdens kompetens och resurser. Den ska vara tryggheten och kontinuiteten. Befolkningen ska enligt lagen erbjudas möjlighet att etablera en fast läkarkontakt i primärvården.
Allt sedan 20 år har det politiska budskapet varit att primärvården måste få ett större ansvar för vården för alla med återkommande vårdbehov och samhällets riktade hälsoinsatser. Men frågan är om resurserna följt med? Har utvecklingen följt de politiska intentionerna?
Sveriges läkarförbund har undersökt frågeställningarna i den nya rapporten »Kostnader och produktion i primärvårdens vårdval«. Sammanfattningsvis så har primärvårdens situation och andel av hälso- och sjukvårdens kostnader inte förändrats det senaste decenniet. Samtidigt har primärvårdens andel av läkarbesöken ökat. Obalansen mellan resurser och uppdrag har alltså snarare förstärkts av de senaste årens utveckling.
För något decennium sedan fanns ett tydligt mönster där primärvården var mest utvecklad i de glesare befolkade delarna av landet medan den var minst utbyggd i flera av våra större städer. Under senare år har här skett en förändring. De nya regionerna Västra Götaland och Skåne tillsammans med några landsting i södra Sverige och Uppsala har ökat sin resursandel mellan 2002 och 2012. Under samma period har resursandelen minskat i Västerbotten, Jämtland och Västernorrland. Differensen mellan det landsting som har högst respektive lägst andel av sina resurser i primärvård är närmare 50 procent. Det är en alarmerande utveckling.
Oroande är också att det är Läkarförbundet som tagit fram den här nya kunskapen och inte – som man kunnat förvänta sig – landstingen, Socialdepartementet eller Socialstyrelsen. Ingen annan har följt denna utveckling, vilket är märkligt i dagens vårdvalssverige fyllt av uppföljningar, öppna jämförelser och politisk styrning.
Vad behöver göras? Läkarförbundet instämmer med Myndigheten för vårdanalys nyligen framlagda rapport. Primärvårdens resurser och mandat måste öka och stärkas så att den kan bli den verkliga basen i svensk sjukvård. Den viktigaste åtgärden just nu är att åtgärda dagens stora brist på specialistläkare i primärvården. En nationell långsiktig planering för att öka antalet ST i allmänmedicin krävs redan i dag.
Tydligt är också att landstingen nu öppet måste börja redovisa de strukturella mått som beskriver primärvårdens utveckling. Redan i första steget av förbundets utvärdering av vårdvalet – som var inriktat mot läkarbemanningen – konstaterades att ingen hade kännedom om denna brist och att Öppna jämförelser borde kompletteras med denna typ av mått.
Resultaten i Läkarförbundets rapport visar återigen att det behövs nya mått som gäller vårdens struktur och resurser som grund för den fortsatta nationella och regionala planeringen. Annars kommer det även fortsättningsvis att vara brist på fasta läkarkontakter inom primärvården för alla som verkligen behöver det.
