Hälso- och sjukvården är den största sektorn inom offentlig verksamhet och en grundpelare i välfärdssamhället. Trots att vården enligt lag utgår från principen om vård på lika villkor, utifrån patientens behov, är vården dåligt rustad för att erbjuda en likvärdig vård.
Läkarförbundet förespråkar starkare nationell samordning och att professionen används i utformningen av nationella vårdprogram.
Under senare år har staten tagit flera initiativ för att tydligare styra delar av vården. Även landstingen tar initiativ för att samordna och koncentrera vården. Komplicerade åtgärder behöver koncentreras till färre sjukhus och färre händer än i dag. På byråkratsvenska har detta fått namnet ”nivåstrukturering”.
SKL kom 2013 med ett förslag om nivåstrukturering för cancersjukdomar eller åtgärder som bör koncentreras till färre än sex platser i landet för att de har låg volym, kräver omfattande kunskap och kompetens och/eller kräver avancerad utrustning.
Måns Rosén ska utreda hur den högspecialiserade vården kan utvecklas. Målet är bättre resultat, mer jämlik vård och ett effektivare resursutnyttjande. Han ska skapa en grund för bedömning, urval, beslut, genomförande och uppföljning av den högspecialiserade vården. Målet måste vara ett enhetligt och transparent vårderbjudande till befolkningen. Det ska inte vara patientens eget ansvar att bevaka olika behandlingserbjudanden eller kvaliteten på vården i olika landsting.
Så vad kommer nivåstruktureringen innebära och vilken vård ska omfattas? Först måste Måns Rosén definiera vad som är att betrakta som högspecialiserad vård. Den här vården är dessutom inte fristående utan stödjer och ger förutsättningar för övriga delar av sjukvården. Sjukvården kan liknas vid en komplex organism eller biotop som påverkas om enskilda delar lyfts ur. En utredning av hur den högspecialiserade vården ska utvecklas kräver således förslag på hur övriga delar av vården ska upprätthålla nödvändig kompetens.
I dag utnyttjar vi exempelvis ofta varandras kompetens interkollegialt på sjukhusen vilket löser många problem både snabbt och effektivt. Med ökad koncentration av viss kompetens kommer sjukvården behöva bättre system för kunskapsspridning och fortbildning.
Den högspecialiserade vården kommer troligen inte att utformas enligt samma modell som rikssjukvården. På cancerområdet är arbetet med nivåstrukturering redan i gång inom ramen för den nationella cancerstrategin. Pådrivande är bland annat utvärderingar som tyder på att resultaten varierar i landet för patienter med sällsynt cancer och för patienter som har behov av komplexa vårdinsatser.
Vården behöver inte nödvändigtvis ges i närområdet, men den ska vara sammanhållen. Dessutom behövs kontinuitet i patient-läkarrelationen. Att slussas mellan olika vårdgivare för att göra diagnostik, behandling och uppföljning på olika ställen i en fragmentiserad vårdkedja är inte optimalt.
Att uppnå den volym och kompetens som behövs för att kunna tillhandahålla en god och effektiv vård är en utmaning för 21 landsting. Lågvolymsenheter har dessutom många gånger svårare att dra slutsatser kring vårdens kvalitet eftersom det är svårt att utvärdera små volymer.
Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) har konstaterat att det finns ett evidensbaserat samband mellan vårdvolym och vårdens kvalitet. Det man gör mycket av blir man duktig på. Det behöver betonas när problem med tillgänglighet ska lösas. Hög kvalitet och utveckling kräver viss storlek på patientunderlaget. Men kvalitet kommer inte med automatik bara för att man slår ihop enheter eller skapar stora volymer. För det krävs ett systematiskt arbete med att utveckla metoder, ta in ny forskning, trimma arbetssätt med mera.
Det professionella kunnandet är centralt för att utnyttja hävstången som stora volymer ger. Resurser bör inte läggas på att ta fram 21 nästan identiska vårdprogram för varje diagnos utan vi bör ha nationella vårdprogram. I detta arbete bör specialitetsföreningarna spela en central roll.
Det är ett självklart ansvar för den medicinska professionen att vara med och påverka utformningen av den svenska sjukvården. Läkarförbundet har länge förespråkat ökad nationell styrning och samordning av den högspecialiserade sjukvården.