Primärvården diskuteras ständigt i medierna och tonen är sällan positiv. Rapporterna om dålig tillgänglighet, läkarbrist och höga hyrläkarkostnader avlöser varandra, medan läkarna försöker värja sig mot en ökande arbetsbelastning.
Ljusglimtarna ter sig få, men det skrivs också om goda exempel: om välfungerande och välbemannade verksamheter under utveckling, om satsningar på forskningsvårdcentraler och om samarbeten mellan slutenvården, primärvården och kommunen som främjar både vårdkvalitet och arbetsglädje. Exemplen inger hopp och visar vilken potential primärvården har.
Redan när landstingen tog över ansvaret för provinsialläkarväsendet 1963 fanns brister i läkarbemanningen och anseendet var lågt. Dagens primärvård och specialiteten allmänmedicin växte fram ur dessa förutsättningar. När AT introducerades 1969 inkluderades placeringar inom psykiatri och allmänmedicin bland annat för att komma till rätta med läkarbristen.
Läkarbemanningen är dock 50 år senare fortfarande ett stort problem. Ska utvecklingen vändas måste fler unga läkare lockas att välja allmänmedicin och trivas så bra i primärvården att de stannar kvar. Vad som krävs är ett långsiktigt nationellt samarbete mellan sjukvårdshuvudmännen. Arbetsgivarna lokalt måste ta ett större ansvar för rekrytering och utbildningskvalitet. Vi läkare måste entusiasmera och stödja nya kollegor.
Läkarförbundet publicerade i juni rapporten »System och strategier för att öka antalet ST-läkare i allmänmedicin – Kunskapsunderlag om hur vi kan nå balans i primärvårdens läkarförsörjning«.
Glädjande nog visar rapporten att antalet ST-läkare i allmänmedicin ökat de senaste två åren. Utvecklingen har fått flera landsting att överväga att kraftigt begränsa eller helt stoppa nyintaget. Det är oroande då den hittills uppnådda ökningen inte alls räcker för att nationellt täcka dagens behov, ännu mindre att nå målet att ha en läkare per 1 500 listade patienter.
Landstingens resonemang tyder på ett kortsiktigt, strikt regionalt synsätt. I stället krävs en nationell samsyn kring primärvårdens framtida behov och ett samlat ansvarstagande från sjukvårdshuvudmännen för att få en stabil bemanning i primärvården.
Läkarutbildningen har utökats kraftigt de senaste åren, en utökning som ännu inte nått full effekt på kullarna av nyutexaminerade läkare. Men att staten producerar fler olegitimerade underläkare räcker inte när det är specialister som saknas. Landstingen måste ta sitt ansvar och gemensamt se till att de olegitimerade underläkarna inte behöver vänta på AT eller fastnar i otrygga anställningar i väntan på en reguljär ST-tjänst.
Om fler unga läkare ska söka sig till primärvården måste rekryteringen tas på allvar och ST-tjänsterna utlysas. Nylegitimerade läkare flyttar sällan på vinst och förlust för ett kort vikariat. En ST-tjänst med provanställning är en tydligare avsiktsförklaring från arbetsgivaren. Vårdcentraler som inte bara förlitar sig på sina AT-läkare som rekryteringsbas utan faktiskt utlyser sina tjänster kan bli positivt överraskade.
Om fler av oss yngre läkare varaktigt ska välja allmänmedicin får ST-tjänster heller inte inrättas på vårdcentraler utan fasta specialistläkare som ett sätt att kortsiktigt lösa bemanningsproblem. ST-tjänster bör enbart inrättas på vårdcentraler med välfungerande verksamhet och stabil läkarbemanning för att säkra inte bara den formella handledningen, utan också det kollegiala stöd och samtal som krävs i vardagen och som stimulerar kompetensutvecklingen.
Om primärvården dessutom kan erbjuda ST-läkarna möjligheter att påverka arbetssituationen och bidra till verksamhetens utveckling gagnar det både läkarna och verksamheten långsiktigt. Fler skulle lockas att inte bara påbörja en ST i allmänmedicin, utan också att stanna i primärvården.
Primärvården har en otroligt stor utvecklingspotential. Sjukvårdshuvudmännen och arbetsgivarna lokalt måste verka för att realisera denna potential. Vi läkare måste också våga tro på och förmedla de möjligheter som finns om vi långsiktigt ska bli fler.
