Nu gör hösten sitt intåg efter en svensk sommar som för många av oss semesterfirare varit fylld av värme, solsken och härliga bad. Men den del av världens befolkning som lever i krigsområden har inte fått semester från övergrepp och våld. För många drabbade har de senaste månaderna varit fyllda av skräck, terror och brott mot den internationella humanitära rätten. 

Inslag från konfliktområdena i medierna har ofta gjort oss illa till mods; ändå är det ytterst viktigt att korrekt information når omvärlden för att hjälp ska kunna nå behövande. De krigskorrespondenter som oberoende rapporterar om konflikter gör därför ett oerhört viktigt jobb, ibland med fara för sitt eget liv som vi nyligen blivit plågsamt påminda om. Även sjukvårdspersonal och andra hjälparbetare i konflikt­områden löper, trots internationella skyddskonventioner, stora risker på många håll i världen.  

Den humanitära rätten, även kallad krigets lagar, började arbetas fram redan i slutet av 1800-talet i och med att den första Genève­konventionen togs fram. De delar av den humanitära rätten som syftar till att skydda personer som inte deltar i striderna är i dag de fyra Genèvekonventionerna med tillägg: Haagkonventionerna, kemvapenkonventionen, Ottawakonventionen och konventionen om klusterammunition.  

Regelverket ska gälla under väpnade konflikter, inom eller mellan stater. Det spelar ingen roll hur konflikten startats eller om inblandade stater erkänner att krigstillstånd faktiskt råder. Syftet med konventionerna, som utgör basen för den humanitära rätten, är att i den mån det är möjligt humanisera väpnade konflikter genom att skydda personer som inte deltar i strider, såsom civila, medicinsk personal och journalister. 

Som icke stridande räknas också själavårdande personal inom exempelvis militären. Även de som inte längre kan anses som aktivt stridande omfattas, till exempel sjuka, skadade och krigsfångar. Vidare ska konventionerna skydda bostäder, sjukhus, ambulanser och kulturella byggnader. Vapen och stridsmetoder som inte kan skilja aktivt stridande från civila är förbjudna.  

Vad medierna rapporterar från flera stridsområden stämmer skrämmande ofta dåligt överens med den humanitära rätten. Förvisso har heller inte samtliga inblandade länder skrivit under krigets lagar. 

Rapporter om att biståndsarbetare attackerats och setts som en part i krig började bli allt vanligare under kriget i Afghanistan. Utländska sjukvårdare misstänkliggjordes och sågs som representanter för västvärlden. Möjligheterna att bedriva sjukvård försvårades avsevärt. 

De senaste åren har vi tyvärr sett allt fler konflikter där civilbefolkningens mänskliga rättigheter åsidosatts, och där stridande parter förhindrat och försvårat för såväl lokala aktörer som biståndsorganisationer att bedriva sjukvård. Enligt Läkare utan gränser har 55 av 91 allmänna sjukhus i Syrien blivit utsatta för riktade attacker och 35 av dem så pass illa att de stängts helt. 

Den 28 juli i år attackerades al-Shifa-­sjukhuset i Gaza, där 2 000 internflyktingar sökt skydd. Det blev då klart för både biståndsorganisationer och civilbefolkningen att ingen plats i Gaza kunde betraktas som säker att fly till. Det har även rapporterats att ambulansförare med livet som insats attackerats när de hämtat skadade till sjukhus, liksom bilar märkta med Läkare utan gränser och Röda Halvmånen. 

Även i Centralafrikanska republiken har attacker skett mot vårdinrättningar tydligt märkta med Läkare utan gränser. 

Historiskt baseras den humanitära rätten på mellanstatliga avtal, men omfattar även väpnade konflikter där icke statliga grupper är inblandade, exempelvis IS, al-Shabab och Boko Haram. Utvecklingen är mycket oroande när krigets regler och de mänskliga rättigheterna på allt fler platser inte respekteras. 

Läkarförbundet fördömer de brott som sker mot den internationella humanitära rätten och kräver att alla respekterar den, såväl i mellanstatliga konflikter som i inbördeskrig. Vi kräver att civilbefolkningen värnas och respekteras. Sjukvårdspersonal som arbetar i väpnade konflikter måste också få utföra sitt arbete för att rädda liv, utan att riskera väpnade attacker.