Den som hade laddat för att diskutera kvalitet i vården i höst får hålla sig ett tag. Sjukvården är återigen en spelplan för politisk kortsiktighet. Trots att sjukvård är en samhällsbärande pelare där stabilitet och långsiktighet är grundbulten. 

För även om det funnits en bred politisk enighet om primärvården som hälso- och sjukvårdens bas har det illa fäktats om hur verksamheten ska organiseras och inriktas. Husläkarreformen och den återställare som följde efter införandet är ett tydligt exempel. 

Nu är det dags igen med regeringens initiativ om att ändra hälso- och sjukvårdslagen så att obligatoriet i primärvårdens vårdval avskaffas. Det är bråttom och någon eftertanke eller överläggning med vårdens personal behövs tydligen inte. Planen är att förändringen ska träda i kraft redan vid årsskiftet. Läkarförbundet har fått möjlighet att yttra sig i ett remissvar. Den 30 oktober är vi också särskilt inbjudna till ett möte i Socialdepartementet för att diskutera förslaget om att dra in det obligato­riska vård­valet.

Allvarligast med den nu aktuella återställaren är att den signalerar att primärvården förblir en arena för poli­tiska lappkast där de som verkar inom ­primärvården får leva med att etablissemanget styr verksamheten. 

Förändringen sätter återigen landstingens självstyre i förgrunden. Landstingen har haft ansvaret för primärvården i mer än 50 år. Facit för detta halva sekel är dystert. Oavsett planer på att utveckla och bygga ut verksamheten abonnerar vi fortfarande på jumboplatsen i primärvårdsutveckling i relation till alla jämförbara länder. Vårdvalet har haft positiva effekter för tillgängligheten till primärvården. På många håll har personalrekryteringen underlättats. Primärvården har allmänt blivit mer attraktiv både för befolkningen och personalen. 

Den allmänt ökade tillgängligheten verkar dock inte haft samma positiva effekter för de patientgrupper som har störst vårdbehov. Vidare finns oroande tendenser till att ojämlikheterna i utbudet växer och kontinuiteten i patient–läkarrelationen inte fått tillräckligt fokus. Det är viktigt att slå vakt om de landvinningar som gjorts via vårdvalet och samtidigt hantera de kon­kreta problem som finns. 

Men det blir inte fler allmänläkare genom vinstförbud, att ta bort etableringsrätten eller att på annat sätt min-ska vårdvalet. I dag saknas cirka 1 000 specialistläkare för att det uppdrag landstingen gett primärvården ska kunna fullgöras. Ytterligare -omkring 500 allmänläkare behövs för att nå riksdagens mål om en specialistläkare per 1 500 invånare. 

Bristen tenderar att koncentreras till de platser och landsändar som redan har stora problem och som förvärras av att landstingen inte i tid uppmärksammade behovet av att öka antalet ST-tjänster för att täcka upp för generationsväxlingen. Konsekvensen är att tillgången på primärvårdsläkare i dag minskar. På många håll i landet är situationen ytterst allvarlig. 

Lagändringen som förbereds ger inte någon skjuts till nödvändiga åtgärder. Stefan Löfven har talat om behovet av en ny samarbetsanda i svensk politik. Men det krävs ingen examen i statskunskap för att fatta att uppgörelsen om obligatoriet framstår som allt annat än samarbete. Att primärvårdsfrågorna varit blockskiljande är en del av förklaringen till varför vårt land halkat efter jämförbara länder.

Eftersom överenskommelsen ändå innebär att primärvårdens utveckling förs upp på dagordningen är det nödvändigt att regeringen ger förslag till hur vi ska bryta den kräftgång som primärvården befunnit sig i under så många år. I anslutning till lagändringen bör sjukvårdsministern därför tillsätta en parlamentarisk kommitté med representation från vårdens professioner med flera intressenter. Uppdraget bör vara att ta fram förslag som vänder utvecklingen och höjer Sveriges ranking inom primärvård. 

Med relativt enkla medel skulle det sannolikt gå att få ut betydligt mer av satsade resurser. Tricket är att låta professionen få ansvar och utrymme – att stimulera personalens engagemang och professionella förmåga att ge god vård på lika villkor. I primärvården behövs en mångfald av vårdgivare som genom sin särart uppmuntrar personalen att utveckla kvaliteten och effektiviteten i utförandet, både i offentlig och privat regi.