En diskussion om vad läkarna gör på sin arbetstid är fullt berättigad. Samma fråga borde ställas till fler yrkeskategorier som del i en resultatuppföljning. Här krävs en ordentlig analys fri från ideologiskt pynt som, i bästa fall rent spektakulärt, påminner om Hasse och Tages klassiska revysång om vad personalen gör på banken efter klockan tre.
För påståenden om vad läkarna uträttar är emellanåt så tillyxade som om de skulle ingå i ett sämre revyupptåg. En ledare i DN den 26 oktober med rubriken »Schemalägg doktorerna« gav en sådan karikerad syn på läkarnas arbetstider och uppgifter.
De flesta läkare med fast tjänst är faktiskt redan schemalagda. En heltidsarbetande läkare arbetar i allmänhet 40 timmar i veckan under vardagar, men tjänstgör dessutom ofta på kvällar, nätter och helger. Den som tror att jour är en lättsam syssla som orsakar kapacitetsproblem är välkommen på studiebesök en natt vid ett akutsjukhus.
Enligt kollektivavtalet med Sveriges Kommuner och landsting finns det stora möjligheter att ha olika arbetstidssystem för läkare. Det är alltså en flexibel konstruktion som gynnar arbetsgivarens särskilda förutsättningar till gagn för patienterna. Vanligast är det som kallas jouravtalet. Det innebär att läkares ordinarie arbetstid kan förläggas måndag till fredag mellan klockan 7 och 21. Övrig tid räknas som jour eller beredskap.
Om arbetsgivaren vill utöka verksamheten utspritt över dygnet och över fler dagar så skulle det innebära behov av fler anställda läkare. Då måste också fler sjuksköterskor och annan vårdpersonal anställas, eftersom även deras arbete är neddraget på kvällar, nätter och helger. Det vore inte särskilt kostnadsmedvetet. Sjukvårdens planerare och ekonomer känner mycket väl till detta.
De problem vården brottas med beror knappast på läkares nuvarande schemaläggning. För att få en mer verklighetsnära beskrivning behövs en seriös genomgång av hur läkares arbetstid används och vilka stödfunktioner som skulle göra arbetet mera effektivt.
När vi frågar läkarna själva vet vi att en stor kleptoman av dyrbar tid inom sjukvården är ökad administration, olyckligt kombinerad med svårhanterade IT-system. Arbetsuppgifter måste också föras till rätt personalkategori. I dag saknas tyvärr många medicinska sekreterare som är utbildade för att ändamålsenligt sköta flertalet av de administrativa arbetsuppgifterna. Många läkare kan också berätta om väntan och frustration framför datorn för att registrera olika uppgifter som det gått galopperande inflation på.
En del av förklaringen av tappad patientkontakt hittar vi dessutom i skeenden under 1990-talet. Arbetsvillkoren förändrades påtagligt under den här tiden. Andelen hälso- och sjukvårdspersonal minskade med cirka 15 procent. Till stor del försvann vårdbiträdena och antalet medicinska sekreterare minskade radikalt.
Rationaliseringarna sedan 1990-talet har lett till att antalet vårdplatser per invånare ligger kring jumboplats bland OECD:s länder. Den här avvecklingen har fortsatt och skenat i väg bortom rimlig kontroll.
Jag håller med kritiker om behovet av ökad läkartid med patienterna. Vad som behövs är adekvata åtgärder för bättre hushållning med läkares tid utifrån patienternas behov. Bort från en snäv och detaljstyrd budget- och kostnadsstyrning till en reell verksamhetsstyrning. Rent konkret kan det handla om huruvida det är rätt använd läkartid att manuellt föra över information från ett IT-system till ett annat, att leta datorer, att leta vårdplatser, att leta efter kläder eller att transportera patienter.
Bättre använd tid skulle leda till större fokus på patienten och en förbättrad arbetsmiljö. Vägen dit går visserligen inte via populistiska åtgärder som att skylla allt på läkares jour och samtidigt svepande antyda en karaktärslöshet hos en hel grupp av professionella yrkesutövare.
Läkarförbundet vill se så mycket och så högkvalitativ sjukvård som möjligt för de skattepengar som medborgarna satsar. Det uppnås genom att läkare ges rätt förutsättningar att ägna sin huvudsakliga tid åt att möta, diagnostisera och behandla patienter.
Vi välkomnar en seriös och genomlyst debatt om läkares arbetstid, organisation och arbetsinnehåll. En konstruktiv diskussion som utgår från patienternas behov.