Bland det modigaste man kan göra är att stå upp för en annan människa när det behövs som mest. Det gäller i det stora, såväl som i det lilla. För det betyder så mycket att uttrycka sitt stöd för en kollega som protesterar mot missförhållanden, eller bara ge en vänlig klapp på axeln och några uppmuntrande ord. Det kan låta som självklarheter, men det kräver mod att trotsa tystnad, utfrysning och regelrätt mobbning, och inför andra ge någon sitt kollegiala stöd.
Regeringen har just lämnat en lagrådsremiss om meddelarskydd för privatanställda i offentligt finansierad verksamhet. Den nya lagstiftningen är tänkt att ge stärkt och utökat skydd för visselblåsare, personer som slår larm om missförhållanden på arbetsplatsen. Läkarförbundet har länge efterfrågat detta och välkomnar förslaget.
Möjligheten för vårdpersonal att utan risk för repressalier kunna uppmärksamma brister och risker har stor betydelse för patientsäkerhet och vårdkvalitet.
Meddelarskydd är nödvändigt, men en lagstadgad rättighet innebär ändå inte att individen helt skyddas mot sanktioner. Många gånger medges individen rätt i sak, men kritiseras för att ha agerat på felaktigt sett. Ibland framhålls formaliafel som tillmäts större betydelse än själva sakfrågan.
Kollegerna som uppmärksammade missförhållanden kring fallen med patienterna som fick konstgjorda luftstrupar inopererade på Karolinska sjukhuset blev exempelvis hårt motarbetade och anklagades för att bland annat ha brutit mot allehanda regelverk.
Utan att gå närmare in på detaljer kan jag konstatera att det redan i dag finns en lagstadgad rätt att påtala missförhållanden inom de offentligt drivna verksamheterna, men också böcker som visar hur olika visselblåsare drabbats personligen av sitt oegennyttiga agerande.
Arbetsgivarens sanktioner är en sida av myntet. Alltför ofta händer det tyvärr att medarbetare som lyft en fråga och fått kollegornas stödjande tillrop plötsligt uppfattar sig som ensamma och obekväma. Stödet de nyss kände är som bortblåst.
Det kan gå så långt att de drabbade får sin ställning på arbetsplatsen hotad, även när de haft rätt i sak och deras engagemang faktiskt gjort skillnad. Därför är viktigt att stödja varandra och inte ta avstånd eller passivt se på när någon som tagit risker fryses ut eller drabbas av andra negativa konsekvenser. Upplevelsen av svek blir extra stark när kolleger som i kafferummet själva beklagat sig över samma missförhållande sedan passivt tiger när det blåser snålt. Om vi inte står upp för varandra, vem ska då göra det?
I grunden handlar det om kulturen och samtals-klimatet på våra arbetsplatser. Såväl chefer som medarbetare har ett ansvar för att saklig kritik av missförhållanden ska kunna diskuteras fritt, utan att någon ska behöva oroa sig över repressalier eller dålig stämning.
»Ensam är stark« är ett slitet och uselt ordspråk. Genom att handla gemensamt behöver diskussionen inte bli så polariserad eller personlig. Att få rätt i sak är viktigt, kollegialt stöd kan vara än viktigare.
Macchiarini-fallet, som jag nämnde ovan, har många dimensioner. Nu kan vi konstatera att det tillsätts en oberoende granskning av turerna kring och hanteringen inom både Karolinska universitetssjukhuset och Karolinska institutet (KI). Frågan om forskningsfusk behöver utredas på ett sätt som vinner legitimitet.
I samband vad som hänt på KI har regelverket för hantering av forskningsfusk kritiserats från flera håll. Bland annat saknas nationella regler för hur misstankar ska utredas, och det saknas enhetliga sanktioner. I dag ligger ansvaret för att utreda oredlighet i forskning på lärosätena.
Beslut om eventuella sanktioner mot en forskare fattas av rektorn vid det lärosäte där forskaren är anställd.
Jag välkomnar därför den statliga utredning som har fått i uppdrag att utreda hur forskningsfusk ska utredas och hanteras. Utredaren professor Margareta Fahlgren ska, om hon finner att en sådan behövs, föreslå en ny ändamålsenlig organisation för oberoende och rättssäker utredning av forskningsfusk. Utredningen ska vara klar senast den 25 november i år.
En utredning i grevens tid.