Den nationella läkemedelslistan är en fråga om patientsäkerhet och vårdkvalitet och kan om den realiseras främja arbetsmiljön för läkare, sjuksköterskor och farmaceuter och underlätta vardagen för patienten. 

Läkarförbundet har länge arbetat för införandet av en nationell läkemedelslista. Vi vill se en lista med information om patientens fullständiga läkemedelsbehandling, pågående så väl som historisk, oavsett hur och var läkemedlet når patienten. 

Under hösten 2015 presenterade E-hälsokommittén ett förslag till ny lagstiftning för en nationell läkemedelslista men förslaget ansågs inte tillräckligt tydligt ha beskrivit behoven av den informationsdelning en nationell läkemedelslista kräver. Läkarförbundet tog därför hösten 2015 initiativ till ett rundabordssamtal om integritet och läkemedelslistan och slutsatsen blev återigen att en konkret behovsanalys krävs för att komma vidare. 

För att föra processen framåt har Läkarförbundet under våren genomfört fokusgrupper med läkare ute i landet i ett försök att kartlägga de reella behoven i den kliniska vardagen. Rapporten har precis släppts och är vårt inspel till regeringens pågående arbete med ett lagförslag som äntligen ska möjliggöra en nationell läkemedelslista. 

Rapporten beskriver både nuläget och behoven. Det finns i dag inte någon gemensam informationskälla avseende patientens totala läkemedelsbehandling, vilket är en allvarlig patientsäkerhetsrisk och bidrar till ojämlikhet i vården. Den bristfälliga informationen innebär att läkare måste vara detektiver som vid varje kontakt skapar en lista ur en mängd osäkra källor i stället för att fokusera på patienten och hens verkliga behov.

Läkarna i fokusgrupperna understryker att det behövs en nationell läkemedelslista; det räcker inte att dela information inom ett landsting eller en förvaltning. Patienter är rörliga både genom koncentration av viss vård men även genom vårdgarantin och friheten att söka öppenvård i hela landet. Informationen måste följa patienten, och listan behövs inte minst för att patienterna ska kunna vara mer delaktiga i sin egen vård.

För att bli användbar i praktiken måste listan innehålla mycket information. Ordinationsorsaken måste finnas med för att vi som läkare ska kunna värdera andra pågående behandlingar; är till exempel epilepsimedicinen krampförebyggande eller smärtlindrande? Historik och varningsinformation krävs för att säkerställa att läkemedel som gett biverkningar och överkänslighetsreaktioner undviks. För att ta ett helhetsansvar för läkemedelsbehandlingen krävs även expedieringsinformation och administreringsinformation. När mycket information tillgängliggörs måste tillgången differentieras, allt ska inte vara synligt för alla hela tiden, både för att informationen ska nyttjas rationellt och för att säkra patientens integritet.

Informationen i listan måste vara sann. Detta kräver att alla ordinationer inkluderas, både de som görs under vårdtid och de som resulterar i receptförskrivning. Även dosjusteringar som inte medför nya recept måste vara synliga. Ska informationen vara sann måste alla vårdgivare arbeta mot listan, och gamla recept måste kunna makuleras när en ordination förändras. Incitamenten att skapa en noggrann standardiserad dokumentation i de befintliga regionala eller lokala läkemedelslistorna brister då informationen ändå inte upplevs gå att lita på; detta i sig är en utmaning för utvecklingen av en nationell läkemedelslista.

Ett av läkarnas absoluta krav är att den nationella läkemedelslistan för att kunna användas i praktiken ska vara fullt integrerad i journalsystemen. Ett nytt system vid sidan av som kräver dubbeldokumentation kommer inte att användas och tappar då helt sitt värde. »Blir det ett nytt Pascal kan det lika gärna kvitta«, konstaterar en av läkarna i fokusgrupperna.

I rapporten finns en djupare analys av läkemedelslistan ur ett läkarperspektiv, och vi hoppas nu att regeringen verkligen beaktar våra och andra intressenters behov när lagförslagen presenteras senare i höst.