I över 40 år har allehanda utredningar presenterat kreativa förslag för att stärka och utveckla primärvården – alla lika överens om att primärvården ska vara basen i svensk hälso- och sjukvård.

Trots goda initiativ har resultaten lyst med sin frånvaro. Hälso- och sjukvården behöver något bättre än ett lapptäcke av goda intentioner. 

Det måste nu till en politisk utfästelse om en fullt utbyggd primärvård i hela landet. Det är ett nationellt problem att inte kunna erbjuda en jämlik vård. Bristande kapacitet i primärvården innebär dessutom en belastning för slutenvården. Regeringen har under det senaste året fått flera goda förslag, inte minst i Göran Stiernstedts utredning om effektiv vård.

Läkarförbundet arbetar för att åstadkomma en reform med ett nationellt definierat uppdrag så att det blir tydligt gentemot befolkningen vad primärvården ska göra. En reform som tillgodoser invånarnas behov av en fast läkarkontakt, oavsett var i landet invånaren är bosatt. 

Lagstiftningen behöver tydligare beskriva primärvårdsuppdraget utifrån ett medborgarperspektiv och säkra att alla får en egen läkare. En grundförutsättning för jämlik sjukvård är att de ekonomiska resurserna för vården är likvärdiga över landet.

En nationell enighet om hur primärvården ska dimensioneras, styras och följas upp behövs. Det hindrar inte ett system som medger lokal utformning och anpassning efter behov. Primärvården måste vara basen i befolkningens sjukvård – den naturliga första kontakten för patienterna och den kontinuerliga relationen med vården. Primärvården ska med hög kompetens, kontinuitet och tillgänglighet bedöma, utreda och behandla flertalet som söker sig dit. Patienterna ska känna sig trygga med att de får god vård, både enkelt och snabbt. 

En väl utbyggd primärvård kommer kunna tillgodose invånarnas behov av dygnet-runt-öppet. I sin tur kan det avlasta våra hårt belastade akutmottagningar. Inget av detta löses genom runda bordssamtal. Vad som krävs är investeringar i form av klingande mynt. Primärvårdens andel av sjukvårdsbudgeten måste öka. Dagens situation tillåter dock inte att rakt av föra över pengar från slutenvården. 

Med skriande brist på allmänläkare behövs interdisciplinär draghjälp. Läkare med annan specialitet behöver kunna vara fast läkarkontakt inom primärvården. Likaså bör andra specialister få möjligheter att arbeta inom sin specialitet i öppen specialistvård. 

Varje land behöver ett system efter sina egna förutsättningar. Det är nödvändigt att vara pragmatisk och lägga politiska ideologier åt sidan så att de inte hindrar att befolkningen får sina basala behov tillgodosedda. I Sverige är vi stolta över våra välfärdssystem och berättar gärna för andra länder att: »We have a system …«. Vi behöver dock också lära av andra och ta till oss när de gör saker bättre.  Sverige borde exempelvis plocka några russin från den norska »fastlegereformen«. 

För drygt femton år sedan var den norska primärvården i kris med samma problem som Sverige lider av i dag. Läkarbristen var stor och patienterna klagade över dålig tillgänglighet. Det var i huvudsak två grundproblem som krävde en omedelbar lösning: dels att öka rekryteringen till allmänläkarkåren, dels att öka kontinuiteten för patienterna. Norrmännen sneglade på hur de gjort i exempelvis Danmark, Holland och England. Därefter genomfördes en omfattande satsning i juni 2001. 

Norge har nu en välfungerande primärvård som med några få undantag drivs av läkare.  Alla invånare är garanterade att få vara listade hos en egen fast läkare. Utvärderingar visar att tillgängligheten och patientnöjdheten i Norge har ökat betydligt. 

Inget välfungerande system är statiskt, och Norge vidareutvecklar fortlöpande sitt system.  Inom ramen för det svenska vårdvalet borde vi dra erfarenheter av den norska modellen och utveckla en primärvård som passar våra förhållanden.

Nu måste 40 års funderande leda till konkreta resultat!