Där den högre ledningens kunskap om
verksamheten är låg och och där inställningen till experter och profession präglas av misstro florerar ofta regler och riktlinjer med goda avsikter, men till priset av detaljreglering och bristande individuellt ansvar. Som bekant: »The road to hell is paved with good intentions«. I regeringsförklaringen 2014 deklarerade statsministern att nationella riktlinjer skulle bli obligatoriska. Efter att ha tagit till sig råd tillsatte departementet en utredning med inriktningen ökad följsamhet till nationella riktlinjer. Den 1 juni presenterade Sofia Wallström Kunskapsstödsutredningen. 

Läkarförbundet har länge sett att vården i Sverige är ojämnt fördelad. Lokala och regionala prioriteringar från landets huvudmän bidrar till att en jämlik och likvärdig vård sätts på undantag. I slutändan riskerar vården att bli ett lotteri. Med rätt postnummer drar man vinstlott och hamnar hos en huvudman som prioriterat patientens specifika diagnos. Med fel postnummer är vården inte lika utvecklad. Läkarförbundet menar att det är nödvändigt att öka samordningen mellan huvudmännen men också att dialog förs med professionen kring beslut om lokal och nationell sjukvårdsorganisering. Vi har därför varit mycket aktiva i arbetet med utredningen, som specifikt har tittat på hur vi kan säkerställa att hälso- och sjukvården är kunskapsbaserad, jämlik och kan ges på samma villkor till kvinnor och män. 

Ett av utredningens uppdrag var som sagt att utreda behovet av att göra Socialstyrelsens nationella riktlinjer bindande. Utredningens bedömning, i likhet med Läkarförbundets, är att de inte bör vara bindande. Nationella riktlinjer är viktiga för en likvärdig vård. Samtidigt går det inte att standardisera patienter, och det kan finnas skäl som motiverar avsteg från riktlinjer. Inte minst behövs möjlighet att individanpassa vården. Komplexiteten och det snabba tempot i kunskapsutvecklingen riskerar också att göra riktlinjer som uppdateras mer sällan inaktuella. Att införa bindande riktlinjer bidrar dessutom till minskad professionell autonomi och signalerar brist på tillit till professionen.

Utredningen konstaterar vidare att statens kunskapsstyrning hittills har varit fragmentarisk, otydlig och alltför ofta haft fokus på detaljerade kliniska frågor. Amen! »Less is more« är inget som utmärker styrningen av den svenska välfärden. Enbart myndigheterna på sjukvårdsområdet håller hov med över 600 kunskapsstöd. Därför föreslås att de kunskapsstyrande myndigheterna bör rationalisera sitt arbete, minska detaljstyrningen och utveckla en mer strategisk styrning. Ett steg i rätt riktning. Kunskapsstöd från myndigheterna som överlappar varandra bör renodlas, läggas samman och integreras. 

Kunskapsstyrning har även bäring på frågan om läkares fortbildning. En anledning till det dåliga genomslaget för de nationella kunskapsstöden är sannolikt att läkares tid för fortbildning är för liten. Kunskapsuppdatering är inget som sker genom osmos. Det är helt enkelt svårt att ta till sig nya rön och behandlingsmetoder om det inte finns rimlig möjlighet till det. Det spelar ingen roll hur många riktlinjer som tas fram om dessa inte implementeras. Det finns ingen brist på kunskap – varje minut publiceras två nya medicinska artiklar. Utmaningen ligger i implementeringen. Utredningen bedömer att det många gånger inte finns tillfredsställande förutsättningar för hälso- och sjukvårdspersonalen att verka enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. 

Utredningens förslag innebär att huvudmännen är skyldiga att se till att läkare har de förutsättningar som krävs för att de ska kunna uppfylla det lagstadgade kravet att utföra sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. För att kunna leva upp till det kravet måste läkare ha goda förutsättningar att fortbilda sig. Det är därför ett välkommet förtydligande av HSL att chefer i första linjen behöver ha ett tydligare lagstöd för att kunna prioritera fortbildning för sina anställda läkare. Det räcker dock inte – och Läkarförbundet arbetar vidare för en reglerad fortbildning med krav på att varje läkare ska ha en fortbildningsplan som årligen revideras. Som helhet har utredningens förslag, om det genomförs, förutsättningar att kunna modernisera kunskapsstyrningen. För att nå dit är det absolut nödvändigt att läkarkåren är delaktig såväl i att ta fram och utveckla kunskapsstöden som i att föra in dem i verksamheten.