Valåret har börjat! Om ett år utser vi i allmänna val åter dem som ska styra kommun, landsting och riksdag under de kommande fyra åren. Redan har partiledare bytts ut och partiprogram förnyats. Några politiska försöksballonger har skickats upp för att partistrategerna ska få reda på hur folkopinionen kan tänkas gå i olika frågor. Vid sidan om försvar, migration och brottslighet har redan hälso- och sjukvården seglat upp som en av de frågor som tros avgöra om politiker och partier ska vinna eller försvinna. Sjukvården engagerar människor av alla partifärger, och en misstanke hos allmänheten om att bästa möjliga hjälp med hälsan kanske inte finns där när man behöver den får frågan att segla upp bland de absolut viktigaste. 

Inför nästa års val finns också läkare som ställer sitt namn till förfogande för att axla olika förtroendeposter. Andra läkare deltar i den allmänna debatten för att påverka opinionen utan att själva ställa upp i val. I båda fallen deltar vi i utövandet av politiken och ytterst i samhällets styrning och ledning. Det är bra. Politik är för viktigt för att överlåtas enbart till dem som har valt det som yrkeskarriär. Vi har ett ansvar att ställa vår medicinska kompetens till förfogande varhelst den kan göra nytta för människor. Genom mötet i yrket med patienter med skiftande bakgrund och levnadsvillkor får vi också en unikt bred insyn i människors livssituationer. Redan Kierkegaard slog på sin tid fast att det, för att kunna leda en annan människa mot ett mål, först och främst var nödvändigt att se det den människan ser och förstå det den förstår. Som kliniskt verksam läkare har man den överblicken med följande insikt, vilket inte är alla förunnat. Den kan man utnyttja i samhällsförbättrande syfte. Det är inte enbart i mottagningsrummet vi kan hjälpa, utan även i formandet av förutsättningarna för att kunna ge god vård. 

Före sommaren fattade Läkarförbundets fullmäktige beslut om uppdaterade etiska regler. Det föregicks av en lång och nogsam revideringsprocess, och de så småningom antagna reglerna har tydlig bäring på att läkaren också har ansvar för att förmedla kunskap. Det kan man gärna ha i bakhuvudet när man som läkare engagerar sig i den politiska debatten: I regel fyra stadgas att »läkaren ska … efter bästa förmåga utveckla och förmedla kunskaper till gagn för patienter och hälso- och sjukvårdens utveckling samt påtala brister i verksamheten.« Det kan man läsa som en uppmaning: när vår fackkunskap kan vara till nytta i den allmänna debatten, bör vi se till att den blir det. 

Tröskeln bör vara låg för att engagera sig politiskt och argumentera i frågor. Vi ska heller inte tiga stilla när vi ser missförhållanden. Regel sex erinrar om att vi »… aldrig [ska] frångå principen om människors lika värde«. Det måste vi komma ihåg då vi argumenterar, eftersom läkarrollen förstärker våra argument oavsett vi vill det eller ej. Människor må ha olika värde i produktionen och belönas olika för sin tid, men människovärdet är alltid okränkbart, lika för alla medmänniskor och ska påverka vår syn på dem vi möter. Slutligen säger regel tretton: »Läkaren ska i utlåtande endast styrka sådant som har saklig och professionell grund och åtskilja detta från annan information, vars sanningshalt inte kan bedömas«. Det kan måhända vara frestande när man är i diskussioner att argumentera för sådant man tycker och tror – men inte vet – och med sin läkarauktoritet få åsikter att framstå som oomtvistade fakta. Där behöver vi vara extra noga, eftersom »varumärket läkare« innefattar att vi vet vad vi talar om.

Med detta sagt menar jag att det både är lämpligt och önskvärt att läkare deltar i den politiska debatten och att vi var och en efter förmåga bidrar till att samhället vi alla lever i blir en aning bättre. 

Lycka till och var försiktiga där ute!