Vi har under 2017 visat att vi kan sätta agendan och har redan startat året med att lägga upp fortbildningsfrågan. För en månad sedan besökte jag Kirurgrådet, och vi var rörande överens om frågans akuta läge. Varken Socialstyrelsen eller landstingen verkar veta hur läkare ska kompetensutvecklas eller hur mycket fortbildning vi genomgår. Alla är överens om behoven, men ingen tar ansvar för att lösa problemet. Den krassa verkligheten är att det handlar om pengar. Det är Svarte Petter – spelet som utmärks av en förlorare, men oftast ingen vinnare. Förloraren på bristande investeringar i kompetens är sjukvården, och i slutändan patienten. Det går att dividera länge om hur kompetensutveckling bäst görs, vilka krav som ska uppfyllas och hur ansvarsfördelningen ska se ut. Men sanningen är att om vi inte kommer till »gå« så spelar det ingen roll hur de lärda har stridit.
Vi läkare har historiskt inte talat om vår egen hälsa och arbetsmiljö. Detta är på väg att ändras. Facebookgruppen »Vem tar hand om doktorn« har exempelvis över 3 200 medlemmar. Genèvedeklarationen uppdaterades förra året med att läkaren ska ta hand om sin egen hälsa. Läkarförbundet har ett arbete ihop med Sveriges Kommuner och landsting (SKL) för ett hållbart, modernt och längre arbetsliv. Själv har jag efter en period av alltför många timmar i möten börjat springa maraton, fullt medveten om att det kanske inte är helt klokt.
Så från kropp och knopp till digitalisering. Det har länge varit mycket prat och alltför lite verkstad. Men vi läkare är ett tålmodigt folk. Ett vanligt svar jag får när någon av er har ringt mig i ett ärende och jag frågar om arbetet är att »journalsystemet ligger nere« eller »sitter och väntar då systemet startar om«. Förändringar är nu på väg, och det går att spela för den som vill. Det är som på restaurang: om man deltar i beställningen ökar chanserna att köket levererar det man vill ha. Företag som jobbar med att ta fram digitala system och produkter har en akilleshäl i den bristande tillgången till testbäddar och kunskap om vad som verkligen behövs i vården. Det tog Whatsapp fyra år att nå 400 miljoner användare. När ett system visar användarvänlighet, då slår det – därför är det viktigt att vi som användare av teknik är med och utvecklar.
Här hemma har regeringen en hemläxa att beta av där kartan med regelverk och lagstiftning behöver anpassas till verkligheten. Eftersom beslutsvåndan i dessa frågor verkar vara näst intill oövervinnelig har utgångsdatumen för flera viktiga regelanpassningar passerat. Vi satsar på att dessa ligger högt på Socialdepartementets »att göra«-lista för året.
I kategorin »välkända problem, men avsaknad av förmåga att lösa« finns den svenska primärvården. Bevisen för att det går att lösa finns på en rad håll i olika länder. Varje land har sina egna förhållanden. Utmärkande för Sverige är att det hittills inte har blivit verkstad. Goda förutsättningar utan verkstad är ett rejält underbetyg. Under valåret vill jag se tydliga politiska mål om en fullt utbyggd primärvård till hela befolkningen. Det får ha vilket namn det vill, men det får vara slut med velandet. Hur länga ska svenska folket acceptera bristande kontinuitet och tillgänglighet? Och hur länge kan ett system som gör vården så ojämlik försvaras?
Det är brist på resurser i sjukvården – kronisk brist. Den kommer inte att gå över som en vanlig förkylning. Men Sverige kan begreppet samverkan, och det borgar för att det bör kunna gå att få en bred parlamentarisk enighet kring en långsiktig finansiering av välfärden. Månaderna fram till valet kommer att präglas av polarisering, men när röken har lagt sig och regeringsförhandlingarna är klara så bör förutsättningarna finnas. Kan man komma överens om pensioner och försvar så borde man kunna enas om välfärden.
Med hållbarhet är jag inne på nästa megatrend. Läkare har kunskap att bidra med kring hur hälsan påverkas av klimatförändringar. Sjukvården är dessutom inte bara storkonsument av olika produkter utan genom vår verksamhets ådror flödar mat, mediciner och förbrukningsartiklar, samtidigt som stora byggen ska värmas. Våra resurser är ändliga.
Klimatförändringar bidrar också till humanitära katastrofer på flera håll i värden. Tyvärr är dessa problem inte övergående – även 2018 kommer sannolikt att bli ytterligare ett år med problem. Under julhelgen läste jag på om olika insatser och hittade flera kolleger ute på fälten. Jag vet att det är tungt och mycket utmanande. Ni gör ett fantastiskt arbete!
