Antalet överbeläggningar och indragna vårdplatser är inget nytt fenomen i Landstingssverige. Enligt en rapport som SKL publicerade i våras har antalet överbeläggningar i Sverige gått från 2,57 till 4,36 per hundra disponibla vårdplatser på bara fyra år. När nu åter sommaren börjar närma sig tar vi åter ett djupt andetag och hoppas på det bästa, för vårdens medarbetare men framför allt för patienten. Förra sommaren stängde exempelvis Stockholms läns landsting 535 vårdplatser. Vårdsituationen blev mycket ansträngd för både patienter och personal. Inför denna sommar kunde man önska att landstinget tagit tag i vårdplatsbristen. I stället har vi nu drygt 700 vårdplatser stängda – och det är vad vi vet just nu. Jag befarar att det blir ännu fler. Sedan förra sommaren har befolkningen i länet ökat med 40 000 människor. Till råge på allt har intensivakuten på NKS nu öppnat och tryckt ut 70 000 patienter/år till de andra redan överbelastade akutmottagningarna. Hur går denna ekvation ihop?

Vem får då ta det absoluta ansvaret? Är det politikerna, som har beslutat? Nej. Är det tjänstemännen? Nej. De som får ta allt ansvar är vi läkare. Det är vi som måste välja ut vilka vi ska ge tid för att bedöma på vårdcentralen, trots att det är överfullt. Det är vi läkare som på akutmottagningen tvingas skicka hem patienter som behöver läggas in. Det är vi läkare som tvingas skriva ut patienter trots att de inte har återhämtat sig. 

Landstingen har en kunnig, arbetsvillig och lojal arbetskår i oss läkare. Jag har under våren med skräck sett hur siffrorna för sjukskrivning stiger bland läkare, och speciellt bland unga kvinnliga läkare. Många har drabbats av att trycket är större än kapaciteten. Det är mycket skrämmande att börja ett yrkesliv med en lång sjukskrivningstid och att få vetskap om sin yttersta kapacitetsgräns. Detta ska ingen behövas utsättas för. Det är fullständigt ohållbart.

I den situation som vi befinner oss i krävs både resurser och ett nytt tänkande kring hur sjukvården ska organiseras. Jag har ganska nöjt konstaterat att uppfattningen att stora sjukhus skulle vara bättre ur ett patientsäkerhetsperspektiv inte stämmer. Vi ska satsa på både stora och små sjukhus. Alla behövs verkligen. Det är tillfredsställande att notera att dödligheten inte är högre på mindre sjukhus; den stora utredningen som alla beslutsfattare har haft som ledstjärna har visat sig vara ett falsarium. Patienter kan faktiskt med stort förtroende låta sig vårdas på både små och stora sjukhus. Men för att vi ska kunna upprätthålla hög kompetens så måste vi börja utbilda nästa generation. Antalet AT- och ST-tjänster har ökat något men täcker inte alls behovet. Dels har vi ett klart underskott i vissa specialiteter (läs allmänmedicin, geriatrik och psykiatri), dels har vi även en stor pensionsavgång om några år. 

Nu pågår Anna Nergårdhs utredning »Samordnad utveckling för god och nära vård«. Det är bra att det görs en ordentlig genomgång. Vi måste ha en fungerande vårdkedja hela vägen. Vårdkedjan ska börja med en välutbyggd primärvård med listningstak. Just i dag är det exempelvis en brist på 400 allmänläkare bara i Stockholm. De allra flesta patienter ska kunna få en kvalificerad vård på sin vårdcentral och ska inte behöva åka någon annanstans. För mer sjuka patienter ska det finnas akutmottagningar – och här i Stockholm kommer det att finnas en nivå till med en intensivakut. 

Denna bild är tyvärr en utopi. I dag har vi allmänläkare som arbetar livet ur sig, men den bilden kommer knappt upp till ytan. I Stockholm försöker man lösa alla bekymmer med närakuter, som inte arbetar i en nära vårdkedja med den namngivne allmänläkaren. Vi har i dag överfulla akutmottagningar med brist på personal och vårdplatser. Landstingen måste lyssna på professionen. Det är vi läkare som kan verksamheten och vet hur landstinget kan organisera effektivt, och det kan inte konsulter.

Med detta sagt vill jag ändå önska att alla får en avkopplande ledighet för att kunna hantera den verklighet som vi arbetar i.

Glad sommar!