Sjukförsäkringen har de senaste åren präglats av byråkratisering, avhumanisering och ett uttalat fokus på »juridisk kvalitet«. Det juridiska perspektivet har tillåtits styra utvecklingen, vilket fått till följd att individens situation har blivit allt mer sekundär. Det har gått så långt att kravet på bedömning och intygande överskuggar att det ska fungera bra, effektivt och underlätta för den sjukskrivne att komma tillbaka i arbete.  

De hårdare kraven vid bedömning av rätten till ersättning för individen har ingen grund i regeländringar. Regeringen har justerat vissa regler, till exempel när det gäller att individer inte ska hamna mellan stolarna och att en individ inte ska bli utan ersättning retroaktivt. I övrigt har inga grundläggande förändringar gjorts för att sätta individen i fokus och göra den sjukskrivnes resa effektivare. Den ökade byråkratin har också skett utan hänsyn till förutsättningarna i vården, och utan dialog med vården.

Försäkringskassan har fram till sommaren 2018 aktivt valt att inte ha en dialog med företrädare för hälso- och sjukvården och Sveriges läkarförbund. Det har resulterat i att all utveckling inom sjukförsäkringen ensidigt fokuserats på myndighetens behov av längre handläggningstider, ökad oro hos patienterna och ökat antal kompletteringar. Allt utan påvisad nytta för den sjukskrivne – och med ökade hanteringskostnader för samhället. Individen får nu vänta längre på besked, och läkarna tvingas lägga allt mer tid på pappersarbete.

För patientens skull måste denna utveckling stoppas. Så vad göra? Här är de åtgärder som vi ser som viktigast för att hanteringen hos alla berörda ska bli så effektiv som möjligt.

  • Förbättra dialogen mellan aktörerna. Anser den sjukskrivande läkaren att åtgärder krävs från Försäkringskassan, arbetsgivare eller annan berörd aktör så bör de ta detta ansvar så snart som möjligt. Varje vecka som går utan att en dialog upprättas kan vara förödande för den enskilde. 
  • Låt enkla fall hanteras enkelt. All kunskap och erfarenhet visar att sjukskrivna återgår till arbete inom skälig tid vid i princip alla diagnoser utom vid psykisk ohälsa eller smärtproblematik. Hanteringen vid dessa diagnoser måste bli mycket enklare. Den överväldigande majoriteten av sjukfall återgår till arbetet utan behov av ytterligare stöd och bedömningar. Ett enklare omhändertagande och ett enklare läkarintyg är ett måste. 
  • Landstingen måste prioritera sjukskrivningsfrågan. Vården måste få de förutsättningar som krävs för att genomföra uppdraget med hög kvalitet. Även här är en utbyggnad av primärvården – inklusive kontinuitet med fast läkarkontakt – en av de viktigaste kvalitetshöjande åtgärderna. Vården måste ersättas för de insatser man gör åt försäkringen. 
  • Utred hur arbetsförmåga och rehabiliteringsbehov efter längre tids sjukskrivning värderas bäst – och av vem. Kunskapen säger att efter en längre tids sjukskrivning har medicinska faktorer och åtgärder väldigt liten betydelse för återgången till arbete. Så varför ska bedömningen av arbetsförmåga och vilka åtgärder som är bäst för individen utgå från medicinska utredningar, medicinska åtgärder och läkarintyg? Frågan är svår, kräver politiska ställningstaganden och kräver förändringar i lagstiftningen; därför behöver detta utredas snarast.
  • Säkra tillgången på företagsläkare och företagshälsovård. En fungerande företagshälsovård för alla arbetstagare är helt nödvändig för att förhindra sjukskrivningar och hjälpa individen att ha en god hälsa på arbetet. Ur samhällets perspektiv kan det inte vara valbart för arbetsgivare att bestämma om detta. Företagshälsovården kan bidra till bättre folkhälsa, att förhindra ohälsa på arbetsplatsen och att hjälpa arbetstagaren under sjukskrivning. 
  • Utveckla försäkringsmedicinskt beslutsstöd. Försäkringsmedicinsk kunskap måste integreras i försäkringsmedicinskt beslutsstöd. Det ska inte endast innehålla vad som är lämpligt eller olämpligt rent medicinskt, utan även inkludera de ickemedicinska faktorer som har betydelse för den sjukskrivnes situation och möjligheterna att återgå till arbetet och arbetsmarknaden. 

Det är helt nödvändigt att vi nu får till en dialog mellan professionen, Försäkringskassan, SKL och Socialdepartementet utifrån våra förslag. Utan en sådan kommer vi att köra fast igen.