Att kontinuitet är viktig i patientmötet är sedan tidigare väl belagt i forskningen. Kontinuiteten ökar inte bara kunskapen om patientens sjukdomstillstånd, den skapar trygghet hos den enskilde och en möjlighet att bli bekräftad inte bara som patient utan också som människa: att få ett sammanhang runt sin vårdsituation.
I en alltmer ansträngd primärvård har många primärvårdsmottagningar fått tyngre uppdrag men mindre resurser. Det vittnar många kollegor om ute i landet. Kontinuiteten får ge vika när fast personal inte orkar stanna kvar i en tuff arbetsmiljö och de som stannar känner etisk stress och att de inte får möjlighet att arbeta hälsofrämjande och proaktivt. Man får behandla redan sjuka patienter i stället för att hjälpa dem innan det gått så långt.
Men det finns ljusglimtar: mottagningar som trots läkarbrist vågat utmana föreställningen att kontinuitet och listningstak inte skulle vara möjligt att genomföra. De som vågat satsa på vårdens innehåll när resurserna i teorin inte räcker till, och satsar på kontinuitet, ett avgränsat uppdrag och fast läkare.
Borgholms vårdcentral på Öland är ett sådant exempel. Där har man visat att det visst går att kombinera färre patienter per läkare med ökad kontinuitet och färre inläggningar för äldre och multisjuka. Den så kallade Borgholmsmodellen har utvecklats lokalt, av en läkare som verksamhetschef och som trott på idén om att prioritera kontinuitet före att räkna pinnar. Med en läkare som verksamhetschef ökar möjligheten att både kunna ta de svåra prioriteringsbesluten och det medicinska ansvaret.
Man hade länge haft problem att rekrytera läkare. Trots fina lokaler var det svårt att få läkare att stanna på orten. I stället för att öka arbetsbelastningen på de läkare som stannade kvar beslutade man sig för att göra tvärtom. Man sänkte antalet patienter per läkare för att kunna prioritera en fast läkarkontakt med uppföljning – med goda resultat som effekt.
De har bland annat introducerat Hemsjukhuset, där multiprofessionella team, inklusive läkare, gör hembesök hos de mest sjuka äldre som av någon anledning mår sämre. Det har resulterat i att många kan vårdas hemma i stället för att sitta på akuten.
Det är fullt möjligt eftersom vårdcentralen prioriterar hembesök i läkarnas scheman och teamen kontinuerligt gör uppföljning av de patienter som har behov av mer vårdresurser.
Det fina är att man på Öland insett att lösningarna på en primärvård i kris inte är att göra mer av samma sak, utan att göra det man egentligen tror är det rätta för patienten. Lagstiftningen är tydlig med att vård ska ges utifrån behov; då måste lösningarna på primärvårdens utmaningar också bygga på samma premiss.
Kan vi skapa en trygg miljö för våra mest sjuka äldre där vi snabbt kan sätta in åtgärder vet vi att belastningen på sjukhusen också minskar. Matematiken är egentligen glasklar. Beslutsfattare behöver fundera mer i termer av behov och vad som bäst gynnar den enskilda individen.
Jag är också övertygad om att en av förklaringarna till succén med Borgholmsmodellen är att verksamhetschefen är läkare och att han har kunnat ta det fulla ansvaret för verksamheten – en verksamhet med fast patientansvarig läkare med en begränsad patientlista som möjliggör för den enskilde allmänläkaren att prioritera de mest sjukas patientbesök, genomföra uppföljning, justera medicinering och diskutera med alla berörda.
Borgholmsmodellen har visat att det trots glesbygd och trots läkarbrist är möjligt. Receptet borde kunna överföras på fler: satsa på fast läkarkontakt, se till att verksamhetschefen också är läkare och kan ta hela ledningsansvaret, begränsa patientlistan och skapa möjlighet till ett diversifierat vårduppdrag. Det leder till en mer attraktiv vård för läkarkåren att jobba i, men framför allt till en vård som är trygg och säker för patienten.
