För en tid sedan ramlade jag över en krönika i Svenska Dagbladet med rubriken ”Doktorandutbildning med oavsedda följder”. I stället för att resonera kring hur Sverige kan bli bättre på att skapa bra och rimliga förutsättningar för forskning byggde krönikan på att dagens villkor är för generösa. Skribenten anser att ”den som antas har skäl att öppna en champagneflaska redan vid antagningen. Personen kommer att få minst en miljon i bidrag och nästan en garanterad doktorsexamen”. Detta är en bild som jag tror få doktorander delar. Tvärtom riskerar en otrygg karriär att skrämma bort unga forskare. Regeringen måste ta sitt ansvar och kräva att ledningarna på universiteten erbjuder anställning till doktorander och postdoktorer i stället för stipendier. Arbetet med nästa forskningspolitiska proposition är i full gång, och regeringen kan i denna tydligt peka ut vägen för en levande och konkurrenskraftig forskning och ”life science”-sektor med mer attraktiva karriärvägar, statliga satsningar på ökade basanslag och övrig finansiering till forskning. 

Vi vet från tidigare undersökningar att läkare är den enda yrkesgrupp som förlorar i livslön på att doktorera. Detta är djupt olyckligt då forskande läkare med sin kombination av medicinsk, vetenskaplig och klinisk kunskap utgör en viktig pusselbit inom ”life science”-sektorn i stort och är centrala för vårdens långsiktiga utveckling och patientsäkerheten. De utgör en naturlig brygga mellan forskning, undervisning och dagligt sjukvårdsarbete och bidrar till att nya medicinska rön kan omsättas i praktiken. Samtidigt ser vi att andelen forskarutbildade läkare fortsätter att minska. På 15 år har andelen minskat med 15 procent. Utvecklingen är mycket oroande, och det kommer att påverka hälso- och sjukvården negativt under en lång tid framöver. 

En av orsakernatill den nedåtgående trenden är att trygga anställningar, som exempelvis kombinationstjänster där man kombinerar kliniskt arbete och forskning, är för få. Att inneha en delad anställning, eller att uppbära stipendier i stället för lön, innebär stora risker vad gäller rätten till och nivån på ersättning vid föräldraledighet och sjukfrånvaro, och i ett längre perspektiv den framtida pensionen. Därför är det viktigt att tillgången till kombinationsanställningar ökar. 

Högskolelagen och högskoleförordningen behöver ses över då nuvarande skrivningar innebär ett hinder för fler att inneha dessa tjänster. Vi anser att det bör vara tillräckligt att personen är legitimerad läkare och bedriver forskning för att bli aktuell för en kombinationstjänst. En klinisk karriär är i jämförelse både tryggare, mer förutsägbar och definitivt mer lönsam. Forskningserfarenhet anses förvisso som meriterande men genererar sällan högre lön i den omfattning den borde. Vid varje lönerevisionsförhandling nås vi av rapporter om att forskning snarare omnämns som något som inte bidrar till verksamheten och således betingar ett lägre lönepåslag. Min fromma förhoppning är att kommentarerna är undantagen som bekräftar regeln, men tyvärr är det nog inte så.

Det är av stor vikt för Sveriges framtid som kunskapsnation att vi har många forskarutbildade, och det krävs krafttag för att vända den nedåtgående trenden. Vackra ord och fluffiga visioner är inte det som kommer att göra jobbet. Läkarförbundet har länge påtalat behovet av att genomföra de nödvändiga förändringarna i högskolelagen och högskoleförordningen. Staten måste ta sitt ansvar om de menar allvar med att Sverige ska vara en ledande ”life science”-nation. Regionerna å sin sida måste se till att forskningen på allvar börjar ses som en del av verksamheten – och meritvärdet måste öka. Det behöver också bli lättare och mer naturligt för läkare att röra sig mellan ”life sciences” olika sektorer: hälso- och sjukvård, akademi och näringsliv.

Vi har ingen tid att förlora – varje dag som går riskerar vi att ytterligare läkare väljer bort forskningen. 

Det är dags att agera!