Om ett par veckor arrangeras det årliga World Health Assembly, WHA, i Genève. WHA är det beslutande organet i Världshälsoorganisationen, WHO, och Läkarförbundet har de senaste åren haft möjlighet att delta i den svenska delegationen. Den leds av socialminister Lena Hallengren. Det är viktigt att den medicinska professionen är med och bidrar i de internationella organen, särskilt när det kommer till de beslutsfattande strukturerna. Den medicinska kompetensen och den etiska värdegrunden är värdefull i förhandlingsarbetet.

Sverige har historiskt varit känt för att bidra och bistå med yrkeskunniga personer till de internationella organisationerna, till fältarbete i biståndsländer och som del av framgångsrika internationella forskningsprojekt. Men relativt de ekonomiska resurser som vi bidrar med så är det inte så många svenska läkare som har uppdrag inom internationella organisationer. Anders Nordström, läkare och tidigare chef inom WHO, brukar tala om behovet av att fler svenska läkare söker och tar sig an internationella uppdrag. Och trots att det finns en mängd spännande uppdrag att söka, både i fält och i ledning, är det få svenska läkare som gör det. 

Redan i Läkartidningen nr 46/2014 gjordes ett debatt­upprop för att attrahera fler svenska läkare till utlandstjänstgöring. Hans Rosling, Johan von Schreeb med flera beskrev hur majoriteten av svenska läkarstudenter är attraherade av att arbeta internationellt, men att ytterst få sedan väljer en internationell yrkesbana. En förklaring de gjorde gällande var att många läkare trodde att FN-uppdrag var omöjliga att få. En annan förklaring kan ligga i svårigheten att få ekvationen internationellt uppdrag, AT, ST och familjebildning att gå ihop. Det kräver en helt annan trygghet om man som läkare ska ta med sin familj till en utlandstjänstgöring. Att bygga internationellt arbete på ideella insatser utan rimliga sociala skyddsnät eller arbetsvillkor är orimligt. Här bör Sverige ha en strategi och vara villigt att resurssätta individers insatser. Det borde ligga i landets intresse. I Sverige tar det som bekant lång tid att ta sig igenom till färdig specialist, och väl där så är det inte givet att det går att komma in på strategiska positioner internationellt. Som överallt annars så krävs det i regel att man har viss färdtid i systemet.

Anställda inom statliga verk och myndigheter uppmanas ofta att söka internationella placeringar ett par år, som en del i sin kompetensutveckling. Ofta är det förknippat med goda förmåner och trygghet för den enskilde, inklusive familjen. Men svenska läkare är i hög utsträckning anställda av regionerna, som i alltför liten grad ser internationellt arbete som del i vare sig kompetensutveckling eller deras egna intresse. 

Läkarförbundet har sammanfattat skillnaderna mellan statligt anställda läkares och regionanställda läkares möjlighet att genomföra internationella uppdrag. 

Medan både statligt anställda läkare och regionanställda läkare generellt beviljas tjänstledighet för katastrofarbete är det bara staten som garanterar tjänstledighet för generellt biståndsarbete. I övriga fall är det ofta en fråga om förhandling med arbetsgivaren. Förutom svårighet att få tjänstledigt för uppdrag så påverkas dessutom pensionsunderlagen negativt om man är mellan 57 och 63 år och annars anställd hos en regional arbetsgivare. 

Trots det debattupprop som gjordes 2014 verkar inte antalet fler läkare i internationell tjänst öka. Detta är beklagligt. Det är många som både är villiga att delta i internationellt arbete och som skulle kunna bidra starkt med sin kompetens. Center for Global Development (CGD) mäter hur världens rikare länder bidrar till biståndsverksamhet. Sverige är sedan tio år tillbaka ett av de länder som bidrar i särklass mest till biståndssystemet, totalt cirka 49 miljarder kronor (2018), eller cirka en procent av BNP. Men pengar är inte allt. Cash är faktiskt inte alltid det som ger bäst effekt. Och om resurser finns så bör Sverige använda dem så att kompetens når ut. Ska Sverige fortsätta att vara en internationell aktör, inte bara i kronor och ören utan också genom att bidra med medicinsk kompetens, krävs ett samlat ansvarstagande från både regeringen och regionernas sida, inte minst vad gäller villkoren för utlandstjänstgöring.