Förra helgen deltog jag i Världshälsoorganisationens lopp ”Walk the Talk” i samband med World Health Assembly. Syftet är att medvetandegöra och lyfta fram vikten av en hälsosam livsstil, såsom fysisk aktivitet. Här är idrotten, ja hela idrottsrörelsen och det som den står för, oerhört värdefull. I sport är tävlingar ett vanligt inslag som i regel är till stor glädje. Olika förutsättningar, fysiska såväl som en rad andra, råder dock. Detta är en utmaning för arrangörer, klubbar och tävlingsorganisationer. För visst spelar det roll för intresset om utgången är given. Medicin och idrott är nära förknippade, och läkare är ofta djupt involverade på alla nivåer. Båda pressar vi gränser och vi samarbetar om detta. Båda har vi också våra etiska gränser som vi ömsesidigt måste respektera när de står i konflikt med varandra. Arrangörers begäran om prestationsmodifiering av individer för att få jämnt startfält är en sådan. ”Vi har för tillfället dessa klasser – var god anpassa människan!” 

Hälso- och sjukvården baseras på grundläggande etiska principer som vi i professionen har att hålla oss till. Centralt är att hälso- och sjukvård ska ges utifrån medicinskt behov och att medicinska behandlingar – utom i vissa särskilt reglerade undantagsfall, till exempel vid psykiatrisk tvångsvård – inte får ges mot patientens vilja. I såväl lagstiftning som Läkarförbundets etiska regler anges att läkare ska arbeta i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Läkare får inte heller utsätta patienter för diskriminerande behandling.

International Association of Athletics Federations (IAAF) har nu beslutat att kvinnliga friidrottare med naturligt höga nivåer av testosteron, för att få tävla som kvinnor i vissa löpgrenar, ska vara skyldiga att på medicinsk väg sänka sina testosteronnivåer. Bakgrunden är fallet med löparen Caster Semenya, som vunnit guld på 800 meter i såväl världsmästerskap som olympiska spel och som först efter att ha genomgått könstest fått tävla som kvinna. IAAF:s krav innebär att läkare ska behandla med testosteronhämmande läkemedel i prestationspåverkande syfte.

World Medical Association (WMA) uppmanar läkare att inte medverka till implementeringen av IAAF:s nya regler. Detta särskilt eftersom kravet – att sänka den naturliga testosteronnivån – strider mot principen att medicinsk behandling ska ges utifrån medicinska behov. I medierna har företrädare för IAAF dock förespråkat att reglerna är en rättvisefråga för övriga tävlande. I Svenska Dagbladet den 8 maj resonerades det om individen kontra de andra tävlande som ”aldrig kommer att ha en chans att hamna på prispallen”. Jag har full förståelse för att detta är en svår fråga. Läkare ska dock ge behandling i enlighet med grundläggande etiska principer, för individens egen skull och inte minst på rätt indikation. Testosteronsänkande hormonbehandling av idrottsutövare på icke-medicinsk indikation, för att åstadkomma jämnare startfält, strider mot detta. Indikationen ”för att åstadkomma bättre tävlingsvillkor för övriga i startfältet” finns inte. I Läkarförbundets riktlinjer för idrottsmedicin anges uttryckligen att läkare ska motverka användande av metoder som inte är i överensstämmelse med etiska krav.

Förutom de etiska frågetecknen kring IAAF:s nya regler finns skäl att peka på ansvarsfrågorna. De flesta medicinska behandlingar innebär risker och läkaren bär ansvaret. Om idrottsutövaren skulle drabbas av negativa följder finns en påtaglig risk för påföljder om behandlingen skett på felaktig indikation.

Jag har full förståelse för tävlingsarrangörernas problem. Men tyvärr så kan vi inte behandla bort deras huvudbry. Rättvisa tävlingsvillkor måste arrangören åstadkomma genom sina egna regelverk och klassificeringar – inte genom att anpassa omgivningen efter kartan. Inte genom medicinsk anpassning av individerna i startfälten. Samma svar gäller prestationshöjande behandling av någon som sällan vinner för att öka tävlingsmomentet åt det andra hållet. Läkare har fundamentala etiska principer som bas för yrkesutövningen. Av och till innebär det att säga ”nej” till begärd åtgärd. Detta är principiellt viktigt, inte minst för läkares förtroende.