Inom hälso- och sjukvården är den digitala utvecklingen bara i sin linda. Modern digital teknologi kan underlätta mycket för patienter, deras anhöriga och för alla oss som jobbar inom vården. Ambitionerna är i alla fall på papperet högt ställda, exempelvis regeringens Vision e-hälsa 2025. Samtidigt sker utvecklingen till stor del utan nära anknytning till sjukvården och utan tydlig målbild.
I regionernas gemensamma bolag för digitalisering, Inera, har endast ett fåtal anställda klinisk bakgrund, och kontaktytorna mot vården verkar tyvärr vara få. Man tar in beställningar från regionerna och utvecklar i separata spår i stället för att ta ett strategiskt grepp om utvecklingen baserat på hur man kan ta fram digitala hjälpmedel som bidrar till en förbättrad hälsa för våra patienter och underlättar arbetet för oss inom vårdprofessionerna. Ett omtag och ett ändrat synsätt behövs för att säkerställa att man faktiskt driver en utveckling utifrån vårdens behov. 

Diskussionen om e-hälsa har tyvärr alltför länge fått domineras av digitala vårdkontakter, det vill säga distanskontakter via videosamtal och chatt. Att vi i dag har dessa kontaktvägar som komplement till det personliga mötet utöver traditionell telefonkontakt och brev är förstås positivt, framför allt om det sker i en etablerad patient–läkarrelation. Men detta är långt ifrån den utvecklingspotential som digitaliseringen kan föra med sig. E-hälsa måste kopplas till behoven, och resurser behöver investeras nationellt för att täcka puckelkostnader vid införandet av nya system och hjälpmedel. 

Vi har nyligen fått ett politiskt gehör för behovet av en nationell primärvårdsreform, vilket är mycket glädjande. Vi måste då ställa frågan: Vilken e-hälsa behövs för att få till en välfungerande nationell primärvårdsreform och en god och nära vård? Det finns många goda exempel – såsom användningen av digitala inrapporteringar av patientdata i Borgholmsmodellen samt telemedicinska lösningar i sjukstugan i Storuman – att titta på. Vi från professionen måste vara med, och en nationell finansiering behövs. 

Bekymmer med en dysfunktionell digital arbetsmiljö är en fråga som påverkar oss läkare dagligen, och som också samtliga lokalföreningar reagerat på genom en gemensam motion till fullmäktige 2018. Investeringar i digitala hjälpmedel för både vårdens personal och patienter, och de effektiviseringar som dessa medför, är helt avgörande för att vårt samhälle – med en allt större och äldre befolkning – i framtiden ska ha resurser att sköta hälso- och sjukvården på ett fullgott sätt. Investeringar i digitaliseringen är det kanske viktigaste sättet att bidra till lösningar som både kan minska kostnaderna och bidra till en mer jämlik och patientsäker vård. Läkarförbundet har haft en policy för digitalisering som togs fram för ca 15 år sedan. En ny policy har utarbetats, och varit ute på remiss hos delföreningarna, och den slutliga versionen kommer att lyftas på årets fullmäktigemöte.

För att digitaliseringen ska ha en förutsättning att fungera på ett tillfredsställande sätt har Läkarförbundet definierat följande övergripande krav:

  • Utred och anpassa lagstiftningen så att den stödjer den digitala utvecklingen bättre.
  • En gemensam inloggning till alla digitala stöd som fungerar snabbt och enkelt med mycket hög grad av säkerhet.
  • Trådlösa system som även fungerar i fickan.
  • Beslutsstöd som stöd i patientmötet.
  • Information ska bara behöva dokumenteras på ett ställe.
  • Standardiserad information: det ska vara enkelt att hitta avvikelser och förändringar i förloppet.
  • Automatisk överföring av information för digital uppföljning till exempel till kvalitetsregister.
  • Bra kommunikationsmöjligheter med patienten samt andra intressenter som till exempel apotek, Försäkringskassan och kommuner.
  • Vidareutbildning för att kunna ta till vara den nya tekniken.
  • Upphandling utifrån vårdens faktiska behov.

Så upp till bevis – ska vi bli bäst 2025 krävs att vi får växla upp, att resurser satsas och att stuprörstänket där e-hälsan står skild från resten av vården skrotas, samt det självklara: att professionens kompetens tas till vara i arbetet!