Under sommaren 2019 kom slutbetänkandet med lagförslag i utredningen om komplementär och alternativ vård (KAM). En spännande läsning där utredaren Kjell Asplund skickligt balanserat mellan att inte alls tillåta alternativa metoder och kanske på sikt låta vissa metoder integreras i hälso- och sjukvården. Syftet med förslagen är att skydda patienter från undvikbara vårdskador och allvarliga hälsorisker.
Under studietiden gjorde några kurskamrater och jag en enkel studie av några av de alternativa behandlingsmetoder som då bjöds – vi talar 1960-tal. Vi inkluderade även olika hälsobefrämjande koster i studien. Vi fann en rik flora av metoder och koster som påstod sig kunna bota allt från huvudvärk och varicer till olika cancersjukdomar. En skrämmande upplevelse som redan då övertygade mig om att det måste finnas en klar rågång mellan dessa ovetenskapliga metoder och skolmedicinen.
I skolmedicinen används metoder som varit föremål för vetenskapliga studier och uppföljning, medan alternativmedicinens behandlingar inte genomgått någon egentlig vetenskaplig utvärdering. Inom skolmedicinen känner vi till risker, biverkningar och utsikt till bot, medan de alternativmedicinska behandlingarnas biverkningar är mer eller mindre okända.
Vad talar vi om för risker? En rad biverkningar av både somatisk och psykisk art kan naturligtvis förekomma, men den stora risken är att en alternativ behandling fördröjer eller innebär att en effektiv vetenskapligt grundad behandling åsidosätts. Flera cancerläkare har tyvärr nyligen rapporterat en ökning av andelen patienter som avböjer hela eller delar av den av sjukvården föreslagna cancerbehandlingen som ges i syfte att bota sjukdomen för att i stället välja en alternativ behandling.
Betänkandet betonar att vårdpersonal och vårdmottagare/patienter systematiskt bör informeras om komplementär och alternativ medicin. Det är mycket viktigt att hälso- och sjukvårdspersonal vet vad alternativa metoder innebär för att kunna föra informerade och vägledande samtal med patienter. Information till allmänheten på 1177 måste dock formuleras på ett sätt som inte legitimerar KAM-metoderna.
I betänkandet föreslås en ny lag, i stället för patientsäkerhetslagen (PSL), där de så kallade kvacksalveribestämmelserna ska återfinnas. Man föreslår bland annat förbud mot att utreda och behandla allvarlig sjukdom – inklusive psykisk sjukdom – med alternativa metoder, liksom ett förbud mot att utreda och behandla sjukdomar relaterade till graviditet och mot att utreda och behandla sjukdomar hos barn under femton års ålder, oavsett allvarlighetsgrad.
Symtomlindrande åtgärder föreslås dock vara tillåtna. Till ledning för att bestämma vad som kan vara allvarlig sjukdom finns bland annat försäkringsmedicinska bedömningar i Socialstyrelsen, men det behövs mer detaljerade texter till stöd. Det behövs också en fördjupad diskussion om av vad som är behandling av sjukdom och vad som är lindring/behandling av symtom. Distinktionen är svår. Symtomlindring går ofta
hand i hand med behandling av sjukdom. Tolkningsbekymmer kommer att uppstå.
Varför är alternativ och komplementär medicin så attraktiv för många? Kan skolmedicinen lära sig något av KAM-utförarna? Kanske är KAM:s popularitet ett tecken på misslyckande hos skolmedicinen? Med stress, svår arbetsmiljö, dålig kontinuitet och tidsbrist finns det inte alltid tid att motivera och förklara och göra patienten så delaktig i vården som patientsäkerhetslagen kräver. Vården blir lätt för teknisk, empatin och läkekonsten kan bli åsidosatt. Detta kan innebära att patienten inte upplever att hen fått tillräcklig tid att sätta sig in i och förstå behandlingen och tappar förtroendet för skolmedicinen. Patienten söker då alternativ eller komplementär behandling.
Flera av skolmedicinens behandlingar har tidigare varit alternativa, men har efter vetenskapliga studier inkorporerats i skolmedicinens arsenal. Ett viktigt budskap till dem som arbetar med alternativa och komplementära metoder är att all behandling bör dokumenteras och resultaten och biverkningarna följas upp. Enligt 6 kap 1 § patientsäkerhetslagen (PSL) ska hälso- och sjukvårdspersonal utföra sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Visst kan vi lära oss av KAM-utövarnas arbetssätt, men patienten måste kunna lita på att läkare aldrig använder metoder som saknar vetenskaplig grund.
