Sveriges läkarförbund är djupt oroadeöver hur situationen inom hälso- och sjukvården ser ut i dag, med de stora varsel som drar över landet. Många inom olika vårdprofessioner är arga, frustrerade, oroade och besvikna på beslut från politiker och verksamhetsledningar över landet. Flera undersökningar visar att många funderar på att lämna vården, och många har redan lämnat. Uppsägningar, hotande neddragningar, ogenomtänkta omorganisationer och oförankrade förändringar i patientmottagandet är vardag.

Politiker och tjänstemän skyller på ekonomin och en åldrande befolkning, men glömmer att det är de sista åren som kräver mest sjukvård.Det blir fler kroniskt sjuka med förväntad lång livslängd som har behov av olika former av stöd och dyra medicinska behandlingar. Vi har också nya behandlingar som är mycket dyra även om de botar. Det kostar också med personalflykt, dålig kontinuitet och att inte ge eller få vård i tid. Det gäller att utnyttja resurserna rätt.

Omställning till en rätt dimensionerad och effektiv primärvård med bra arbetsmiljö uppnås inte genom att rasera sjukhusvården. Ekonomin blir inte bättre av sig själv bara för att man genomför matrisorganisationer, länskliniker eller stora sammanslagningar. Kunskapsstyrning med checklistor och vårdprogram kan aldrig kompensera för bristande eller obefintlig fortbildning eller tid till kollegialt stöd och reflektion. Vad vi behöver är ett bättre ledarskap i vården.

En artikel i Journal of Social Science and Medicine 2011 visar att de 100 topprankade sjukhusen i USA till stor del har läkare i ledningen. Det beskrivs att det finns flera tusen sjukhus och bara ett par hundra är ledda av läkare, där alltså en stor del hamnar på rankningens topp-100. Detta stämmer väl med den forskningsöversikt som Medical Management Center på Karolinska institutet tog fram 2017, ”Physicians’ role in the management and leadership of healthcare”. Där granskades den vetenskapliga litteraturen om läkarens roll för ledning av sjukhus. Deras undersökningar av 220 publikationer från de senaste tio åren visade på samband med läkare i ledningen och positivt utfall inom alla de viktigaste områdena som vårdkvalitet, resurshantering, personaltillfredsställelse, förändringsbenägenhet, tillämpning av informationsteknologi och samhällsansvar. 

Vi måste sprida denna kunskap och uppmuntra till fler utvärderingar för att stimulera att fler chefer ska vara läkare. I dag vet vi att läkare många gånger drar sig för att söka chefstjänster, och vid många chefstillsättningar är det inte ens någon läkare som söker. Att mista patientmöten, få sämre löneutveckling, att inte få ha kvar en viss del klinik samt avsaknaden av tillräckligt administrativt stöd är några orsaker som anges. Många är också osäkra på om de har rätt personliga förutsättningar. I vissa organisationer väljs dessutom läkare mer eller mindre aktivt bort på grund av att man hellre ser andra yrkesgrupper som chefer med motiveringen att läkare ”är bäst i produktionen”. Detta är särskilt tydligt i primärvården.

Många läkare är utmärkta chefer, men många som i dag är chefer hade inte blivit det om det inte varit för att kollegor hade uppmanat dem att ta den rollen. Därför måste vi stötta våra kollegor som har potential att bli chefer och tillse att nätverk och utbildningar finns. Läkarförbundets chefsförening ordnar till exempel en mycket uppskattad chefskurs för verksamhetschefer. ”Utan detta nätverk hade jag nog inte varit kvar som chef”, som en kursdeltagare hade uttryckt det i utvärderingen. Dessutom planerar flera yrkesföreningar i samarbete med förbundet för Ledarskapsraketen, ett initiativ för att skapa chefskurser för dem som i dag har ett mindre ledningsuppdrag och funderar på nästa steg, samt en kurs för yngre läkare.

Ledarskapet i sjukvården måste förändras. Lokalt och regionalt måste det ges utrymme för fler läkare i ledningen med möjlighet att påverka och att man inför en beslutsgång som tar hänsyn till de medicinska konsekvenserna  – innan beslut fattas. Staten, via sina myndigheter, måste också ta initiativ till att utvärdera både kostnader och uppnådd kvalitet vid genomförda omorganisationer. 

Vi behöver fler chefer som har medicinsk kompetens och som dels kan prata med politiker om effekterna av beslut, dels leda medarbetare så att arbetsmiljön och arbetsinnehållet blir bra och meningsfullt – så att medicinska prioriteringar får styra och att utveckling och forskning kan bedrivas.