Tänk dig att du är i tjugoårsåldern och det har blivit dags att välja vad du ska arbeta med under ditt liv. Läkaryrket är en dröm för många, samtidigt som det anses ha en trygg och stabil karriärbana. Karriären är i de flesta fall väl utstakad – från grundutbildning till AT och ST – och sedan är man specialist. Redan under läkarutbildningen får man dock erfara att övergången mellan karriärens steg inte rullar på så smidigt som de flesta tror.

Dagens läkarstudenter tillhör de största kullarna av läkarstudenter någonsin. Aldrig har så många tagit läkarexamen i Sverige – men arbetsmarknaden följer inte med. Det råder en påtaglig obalans mellan antalet studieplatser på grundutbildningen och antalet tillgängliga AT-platser efter examen. Studieplatserna på grundutbildningen har utökats markant de senaste åren, medan antalet AT-tjänster i vissa regioner i stället minskar. Detta medför att den enskilda individen tvingas vänta länge på AT och under tiden i bästa fall får ett vikariat med dåliga anställningsvillkor och en oro över hur framtiden kommer att bli.

Tidigt i utbildningen hör man som läkarstudent om den beryktade AT-bristen – samtidigt som det råder en specialistbrist som uppmärksammas allt mer. Oron hos de enskilda studenterna växer i takt med att examen närmar sig – hur länge måste jag arbeta som underläkare före AT? Kommer jag ens få ett vikariat? Och vilka villkor måste jag acceptera för att inte bli ersatt av nästa som står på kö?

Redan på utbildningens tidiga terminer finns en stress bland studenterna över hur man bäst utmärker sig. Hur blir man så attraktiv som möjligt för en AT-tjänst? Ska man forska, engagera sig i ideella organisationer, undervisa eller skapa en anknytning till en mindre ort? Dessa faktorer bidrar till att en genomsnittlig läkarstudent har en sämre psykisk hälsa än den övriga svenska befolkningen, enligt en rapport från Sveriges läkarförbund student 2018.

Goda exempel finns i andra länder. I Danmark koordineras antalet utbildningsplatser med deras motsvarande AT-tjänst. Samtliga läkarstudenter garanteras en så kallad KBU-plats efter examen. Det råder en balans, det finns en röd tråd – ett systematiskt och nationellt synkroniserat tänk – genom alla stadier av läkarkarriären, vilket saknas i Sverige.

Vi måste värna om de stora kullarna läkarstudenter som har tagit och ska ta examen. Det finns ett hopp i och med den stundande bastjänstgöringen – men vi måste också ta hand om dem som väntar nu. Vi måste ta hand om dem som måste göra sin AT. Vi kan inte låta examinerade läkare fastna i en lång kö till AT, när deras kompetens snarast behövs inom vården. Det bästa, såväl för de enskilda individerna som för samhället i stort, är att nationellt samordna antalet utbildningsplatser med antalet utbildningstjänster för att skapa en balans.

I en värld där vården är mer belastad än någonsin behöver vi hjälpa alla läkarstudenter att kunna ta sig igenom utbildningen och karriären på ett smidigt sätt utan onödiga flaskhalsar. Det är vår skyldighet inte bara mot studenten, utan också mot vården och patienten. Alla vinner på att läkarstudenter blir specialister utan onödiga dröjsmål.