Regeringen vill införa ett nationellt sammanhållet system för kunskapsbaserad vård för att styrningen mot en jämlik vård, att den bästa vården erhålls av rätt personer oavsett boendeort, ska bli rätt. Först tillsattes Kunskapsstödsutredningen för att öka följsamhet till nationella kunskapsstöd. Där ingick också att se över om man skulle göra nationella riktlinjer bindande. Resultatet av denna utredning blev att man inte rekommenderade att göra riktlinjer bindande, utan i stället skulle ett förtydligande i hälso- och sjukvårdslagen göras om att huvudman och verksamhetschef är ansvarig för att se till att man kan arbeta enligt vetenskap och beprövad erfarenhet, dvs att fortbildning av personal ska ske, samt att regionerna ska vara skyldiga att samverka nationellt om kunskapsstyrning. Dessutom kom ett förslag om att ersätta lagen om läkemedelskommittéer med en ny lag om vårdkommittéer med bredare sammansättning.

Den utredning som följde, Sammanhållen kunskapsstyrning, fick under gång delvis ändrade direktiv till att fokusera dels på hur regeringen bäst ska identifiera de viktigaste åtgärderna för att stödja huvudmännen i att nå målen om jämlik och kunskapsbaserad vård, och dels hur man ska följa upp resultatet av insatta åtgärder. I utredningen, som kom med sitt slutbetänkande i juni, ingick bland annat patient- och professionsföreträdare, representanter från staten samt SKR. Man kom fram till att det krävs en myndighetsgemensam arbetsgrupp med kansli vid Socialstyrelsen för att identifiera var satsningar behövs och att det arbetet ska ske i »nära dialog« med hälso- och sjukvårdshuvudmännen och andra aktörer. Uppgiften att följa upp regeringens satsningar och reformer samlas på Myndigheten för vård- och omsorgsanalys. Den får också utökat uppdrag med att utveckla uppföljning och analys av statliga initiativ samt bidra med lärande avseende utformning och utveckling av fortsatta initiativ.

Staten ska fortsätta att stödja och utveckla implementerings- och förbättringsarbetet i regioner och kommuner, där mer stöd än i dag rekommenderas läggas till den kommunala hälso- och sjukvården. Utredningen vill vidare behålla lagen om läkemedelskommittéer, då man anser att lagen redan i sin nuvarande form ger frihet att utforma kommittéerna med bredare sammansättning om man så önskar. För att skapa långsiktiga förutsättningar för ett sammanhållet system för kunskapsbaserad vård ska en tioårig överenskommelse slutas mellan staten, regionerna och kommunerna.

Läkarförbundet arbetar i alla lägen för en ökad nationell uppföljning och styrning. Myndigheten för vård- och omsorgsanalys är ett väl så bra alternativ, förutsatt att den stärks med resurser och med ökad medicinsk kompetens. Läkare, helst kliniskt aktiva, bör involveras i utvärderingsarbetet och man bör underlätta för anställningsformer på deltid eller som projektanställningar med ökade möjligheter att få tjänstledigt från huvudmannen. Dessutom behövs ett tätt samarbete med läkarprofessionen vid det nya kansliet på Socialstyrelsen då det gäller att identifiera var man behöver styra upp från statligt håll. Även ledarskapets betydelse poängteras. Läkarförbundets åsikt är att fler chefer med läkarbakgrund, både på operativa och strategiska nivåer, är avgörande.

Basen för all kunskapsbaserad vård är dock att vi i vården är uppdaterade. Fortbildning för läkare och andra professioner och personal i vården måste regleras, vilket vi och övriga professioner upprepade gånger har framfört. Utredningen valde att rekommendera regeringen att det nybildade Kompetensförsörjningsrådet vid Socialstyrelsen ska få frågan på sitt bord, vilket vi stöttar.

Utredningen kom också fram till att man vill stärka rehabfunktionen inom kommunal vård och omsorg, vilket är bra. Läkarförbundet har under utredningens gång också fört fram en reglering av medicinskt ansvarig läkare (MAL). Även en mer övergripande medicinsk funktion på strategisk nivå, som chefläkare över kommunal vård, bör finnas. Hur anställningsform och tjänstgöringsgrad ska utformas bör man titta på, men i första hand bör den hänga samman med en primärvårdsreform.

Former, funktioner och uppföljningar i all ära, men resultatet av professionens kraft under pandemin, att skala upp och förändra samt berörda specialitetsföreningars förmåga att så snabbt få fram ny kunskap och skapa riktlinjer – här ligger den riktiga grunden till god och säker vård som ständigt utvecklas. Det förutsätter en autonom och välutbildad profession – om man vill ha riktig förändring.