För den arbetstagare som är timanställd eller ”vidbehovsanställd” är villkoren vid sjukdom klart försämrade jämfört med vid en tillsvidareanställning.
Med det sista, tredje delbetänkandet, ”En sjukförsäkring anpassad efter individen” (SOU 2020:26), avslutar den särskilde utredaren Claes Jansson sin utredning En trygg sjukförsäkring med människan i centrum. Detta delbetänkande, som nyligen varit på remiss, behandlar frågan om problem för patienter med sådan anställning, liksom frågan om partiell sjukskrivning med flexibel arbetstid.
Ur rättvisesynpunkt är det viktigt att den patient som är sjuk ska kunna vara det med ersättning för sitt inkomstbortfall, annars finns det risk att anställda är närvarande på arbetet trots att de är sjuka. Inte minst nu i samband med covid-19 har risken med sjuknärvaro och smittspridning diskuterats mycket. Med många ”vidbehovsanställda” och timanställda inom äldrevård och kommunal omvårdnad har osäkra anställningar – med dåligt skydd vid sjukdom – ökat riskerna för sjuknärvaro och smittspridning avsevärt. Som tillfällig åtgärd betalar Försäkringskassan därför nu en fast ersättning för karensavdraget med 804 kronor.
Dagens arbetsmarknad, exempelvis vårdsektorn, är mycket beroende av timanställda, och många kan vara timanställda och vidbehovsanställda under långa tider. I nuläget får den sjukförsäkrade patienten endast ersättning för sjuklön de dagar då man är uppsatt för arbete, andra dagar räknas man som arbetslös för ersättning och den nedsatta arbetsförmågan ska prövas mot hela arbetsmarknaden. Detta skapar ofta en stor osäkerhet för de försäkrade. Om man inte har några avtalade arbetspass så jämställs man med en arbetslös person och får ofta en lägre sjukpenning och har inte rätt till sjuklön. Det är därför viktigt att skapa en bra lösning med ändringar i socialförsäkringsbalken för timanställda och vidbehovsanställda.
Utredningen föreslår att den försäkrade som är ”vidbehovsanställd” ska få sin arbetsförmåga bedömd mot behovsanställningen om det kan antas att hen skulle ha arbetat om hen inte hade varit sjuk. Bedömningen av arbetsförmågan mot arbetet på vidbehovsanställningen ska göras tills den dag den försäkrade haft nedsatt arbetsförmåga i 90 dagar. Sjukpenning ska då också kunna lämnas utanför det tak för ersättning för arbetslösa, som är begränsande med nuvarande praxis, även om taket vid sjukdom tillfälligt höjts vid coronapandemin.
Med tanke på att arbetsgivare betalar lika mycket i arbetsgivaravgifter för vidbehovsanställda/timanställda som för tillsvidareanställda och andra arbetstagare, bedömer Läkarförbundet detta som en rimlig förändring. Det är rimligt att en behovsanställd ska kunna få ersättning vid sjukdom under de första 90 dagarna utan ekonomisk begränsning, som vid arbetslöshet.
Utredningen tar också upp frågan om partiell sjukpenning och förläggning av arbetstiden. Utgångspunkten har varit att arbetstiden vid sjukskrivning ska reduceras jämnt över veckan, lika mycket per dag. Detta är ibland inte förenligt med en återgång i arbete, och som utredningen konstaterar kan avsaknaden av ett flexibelt utnyttjande av sjukförsäkringen göra att man motverkar återgång i arbete.
I nuläget kan Försäkringskassan, om det finns särskilda medicinska skäl, göra undantag men det är mer komplicerat för sjukskrivande läkare och inte så flexibelt.
Läkarförbundet anser att möjligheten att förlägga en deltidssjukskrivning på olika tider och dagar under en vecka är bra och förenklar en individuell sjukskrivning för patienten.
Det är också bra att Försäkringskassan samverkar om arbetstidens förläggning samt möjligheten till partiell sjukskrivning med flexibel arbetstid med den försäkrade, sjukskrivande läkare och den försäkrades arbetsgivare.
Läkarförbundet välkomnar också ett ökat samarbete kring rehabiliteringsplaner och återgång i arbete med arbetsgivare, Försäkringskassan, läkare, rehabiliteringskoordinator och patient, med fler avstämningsmöten när så behövs. I dessa sammanhang kan även företagshälsovården, som har lång erfarenhet av tidig rehabilitering tillsammans med arbetsgivare, vara en resurs.
Det är värdefullt att man tar tillvara patientens arbetsförmåga, även när det handlar om mindre omfattning. Alla vinner på en flexibel lösning för att underlätta individens återgång i arbete. Inte minst är detta viktigt vid psykiatriska sjukdomstillstånd och cancersjukdom.
