Pandemin har föranlett flera olika förändringar i sjukvården, men även i våra beteenden. Precis som vi har ställt om vardagen på olika sätt, har vi behövt ställa om svensk sjukvård i alla regioner. Oavsett vilken vardag vi befunnit oss i har vi inte kunnat missa konsekvenserna av denna pandemi, och nu väntar en enorm vårdskuld. Detta samtidigt som vi får höra att vi inte har sett slutet av pandemin, där vi nationellt har sett en avmattad kurva, samtidigt som vi ser en ökad regional spridning.

Dagligen läser vi i nyheterna hur berget av antal väntande operativa åtgärder växer. Redan i juni hade runt 53 procent av den elektiva kirurgin på nationell nivå dragits ned. Aktuella siffror visar att 185 000 personer står i kö för ett operativt ingrepp. Hur ska vi klara av det här med en sjukvård där vi har lägst antal vårdplatser per capita av alla OECD-länder? Hur ska vi klara av det här med en sjukvård där vi har alltför stora skillnader i regionernas utbud av sjukvård, och där regionerna inte ens kommunicerar med varandra för att kunna täcka varandras behov? Hur ska vi klara av det här med en sjukvård där vi har en mismatch mellan underläkare och specialistläkare? Det här kräver att vi gör om och gör rätt!

Vi läkare har visat att vi snabbt har kunnat ställa om delar av sjukvården för att klara av pandemin. Vi har fått chansen att visa att vi kan leda svensk sjukvård med gott resultat. För att vidare förändra sjukvården måste vi införa viss uppgiftsglidning, så kallad task-shifting. Vi läkare bör stå i centrum för hur uppgiftsglidningen ska ske och på alla fronter vara mer ledande i sjukvården: inom verksamheterna, i utvecklingen av nya medicintekniska lösningar och inom läkemedelsindustrin. Vissa uppdrag kan förskjutas vertikalt i ett sjukvårdssystem, och vissa uppdrag måste förskjutas horisontellt. Ett sjukvårdssystem där vi har uppmärksammat brister i den regionala styrningen kräver att vi förskjuter samordnandet och ansvaret för hälso- och sjukvården mot det nationella. Detta måste även inkludera kompetensförsörjning, forskning och utbildning.

Det är stora kullar av läkarstudenter som tar examen utan att regionerna har matchande antal utbildningsplatser. Behovet av specialistläkare och progression i läkarens karriär kommer alltid att finnas. Internationellt går man mer och mer mot specialiserad sjukvård med fokus på patientcentrerad medicin där vi ger patienter en anpassad medicinsk behandling. Detta kräver att vi utbildar våra underläkare och därefter våra specialistläkare, som då får större möjligheter att bedriva klinisk och experimentell forskning än vad vi har i dagsläget.

Utbildning, forskning och metodutveckling behövs för att klara av den enorma vårdskuld vi har framför oss, samtidigt som vi måste hålla god kvalitet inom svensk sjukvård. På så sätt kan vi ge fler uppgifter till våra utbildningsläkare. Likaså behöver vi vara fler som betar av detta berg för att låta våra kollegor få den ledighet för återhämtning och vila som de behöver. Men även arbetstid avsatt för fortbildning.

Uppgiftsglidningen sker inte bara vertikalt, utan även horisontellt. 2015 införde Socialstyrelsen nya basspecialiteter med syfte att producera fler specialistläkare på kortare tid, men de introducerade även helt nya specialiteter för att möta framtidens behov av olika specialister. Detta är viktigt eftersom det är vi i våra specialiteter som skriver våra olika vårdprogram och bedriver vår forskning och metodutveckling som sedan bidrar till den kompetensutveckling vi läkare behöver.

Det har aldrig varit viktigare än nu, med den enorma vårdskuld vi har, att vi öppnar upp för uppgiftsglidning mot en mer nationellt samordnad sjukvård där vi flyttar ansvar från regionerna. Det har heller aldrig varit viktigare än nu att vi har rätt person på rätt plats för att ge den mest effektiva och patientsäkra vården. Men för att genomföra det behöver vi vara öppna för att förändra svensk sjukvård.