Jag är övertygad om att alla i hälso- och sjukvårds­personalen har gjort sitt allra bästa för att bota, lindra och trösta under pandemin. Många har upplevt stark etisk och moralisk stress över att behöva fatta snabba beslut, prioritera och utföra åtgärder på otillräckligt underlag, varit frustrerade över osäkerheten och över otillräcklig skyddsutrustning och upplevt en stark oro över att inte räcka till. Har de som slitit fått den nödvändiga etiska ledningen i de svåra situationerna? Har myndigheter som Socialstyrelsen, FHM, MSB och professionella organisationer som Läkarförbundet kunnat leverera det stöd som läkare och övrig hälso- och sjukvårdspersonal behövt?

Socialstyrelsen har under våren publicerat två dokument om pandemin: ett om prioritering inom intensivvård och ett om prioritering av annan hälso- och sjukvård. De båda dokumenten har väckt mycket diskussion, framför allt kring begreppen kronologisk och biologisk ålder.

Utgångspunkten för prioritering inom svensk hälso- och sjukvård är den etiska plattformen från 1997 (prop. 1996/97:60, HSL). Där fastställs tre viktiga principer: människovärdesprincipen, behovs- och solidaritetsprincipen och kostnadseffektivitetsprincipen (underordnad de övriga principerna).

Självklart ska samma principer gälla såväl till vardags som vid en pandemi. Den stora etiska stressen uppstår då läkare måste sortera patienter. Inom intensivvården har det alltid gjorts en bedömning av i vilken omfattning en patient kommer att kunna tillgodogöra sig den avancerade vården. Det är oetiskt att utsätta någon för en vård som är utsiktslös och endast innebär plåga och smärta: en behandling som inte kan leda till bot, och inte motsvarar vetenskap och beprövad erfarenhet, bör inte fortsätta.

Socialstyrelsen slår fast att bedömningar av patientnyttan ska utgå från biologisk snarare än kronologisk ålder. Anmärkningsvärt nog anges det att man i bedömningen enbart ska utgå från förväntad livslängd och inte inkludera livskvalitet. En yngre patient föreslås sålunda ha företräde till vård framför äldre. Detta överensstämmer inte med människovärdesprincipen och vår hälso- och sjukvårdslagstiftning: Vården ska erbjudas på lika villkor till alla. Om man enbart sorterat på förväntad livslängd är det en förskräckande diskriminering av årsrika män­niskor, och dessutom olagligt. Prioriteringar mellan olika sjukdomsgrupper kommer sannolikt att bli mer aktuella i framtiden. Därför föreslår Myndigheten för vård- och omsorgsanalys att regeringen bör överväga en översyn av den etiska plattformen. Jag ser fram emot en översyn som belyser de extremt svåra etiska frågeställningar som uppstår vid en pandemi.

Mediernas rapportering har varit omfattande och inte alltid bidragit till en god diskussion om hur man på ett hållbart sätt ska klara av den ansträngda vårdsituationen – att bland annat isolera äldre – men samtidigt erbjuda god vård för de vårdbehövande. Kollegor ansvariga för boendes vård har anklagats för att neka patienter avancerad vård och till och med för att ha varit ansvariga för dödshjälp. Kanske har det handlat om respekt för den boendes/patientens vilja. Kritiken har varit uppenbart dåligt underbyggd och bidragit till att starkt undergräva förtroendet för vården. Visst har pandemin avslöjat stora brister och missförstånd av utfärdade instruktioner, men märkligt få av de läkare som har medicinskt ansvar för äldreboenden har fått utrymme i medierna. En större medicinsk samordning mellan kommuner och regioner skulle underlättat spridningen av medicinskt-etiskt tankesätt när förutsättningarna för att kunna göra en bra läkarinsats försvårats.

Det är dags att inse att de som i dag har fått plats och bor på särskilt boende utan undantag är sköra och har många sjukdomar som kräver svåra medicinska ställningstaganden, stora insatser och en bra medicinsk ledning. De medicinskt ansvariga läkarna i kommunal vård behöver få en starkare roll och stöd av en chefläkarfunktion.

Vi står nu inför en höst där risken för nya utbrott är stor. Vi ska vara beredda på en ny våg samtidigt som vi förväntas beta av en stor vårdskuld. Hot om nedskärningar i vården ligger kvar. Åtgärder behövs nu! Stödet från myndigheter behöver ses över, bli tydligare och mer relevant. Läkarförbundet fortsätter att bistå med kollegialt stöd och drar nytta av medlemmarnas erfarenheter för att hjälpa till att minska etisk och moralisk stress vid nytt utbrott av pandemin. Om vi alla håller den etiska plattformen aktuell, sätter människovärdet främst och agerar efter våra etiska regler så klarar vi nästa våg.