Ibland bota, ofta lindra, alltid trösta. Hålla en patient i handen. Vara nära och se smärtan i ögonen hos en anhörig som just tappat greppet om verkligheten. Förklara det svåra beskedet och erbjuda hjälp och stöd genom vad som kan vara den svåraste perioden i en människas liv. Det är delar av livets alla aspekter som vi i vården av medmänniskor möter varje dag.
Debatten handlar inte om det. Debatten handlar om DRG, CFS, NPM, SVF och alla andra trebokstavs-förkortningar på kvantifierbara mått som används för att försöka mäta produktivitet och flöde på samma sätt som vid verkstadsindustrins löpande band. Vården har det senaste decenniet varit utsatt för organisatoriska experiment som förflyttat styrningen bort från den medicinska kompetensen och in i organisatoriska modeller. Väl utprövade organisationer, och samarbete mellan kollegor nära patienten, ersätts med kvantifierbara mått som diskuteras i konferensrum allt längre bort från patienterna.
De styrande i konferensrummen har tunnats ut på medicinsk kompetens så att de snart enbart består av en samling som aldrig träffat en patient. I nuläget har vi 21 regioner som alla har olika förutsättningar, både organisatoriskt och ekonomiskt, för att bedriva vård. Den ekonomiska belastningen för alla Sveriges regioner orsakad av denna byråkrati tar allt större utrymme, vilket skapar en ständig ström av nedskärningskrav på den personal som står nära patienterna. Problemet är att livet är långt mycket mer komplicerat än några modeller. Genom att i stället utgå från väldigt förutsägbara behov i befolkningen blir det möjligt att fördela resurser på ett bättre sätt ut i verksamheterna. Vi vet hur både incidens och prevalens är för alla tillstånd i vården. Vi vet hur många som är kroniskt sjuka och hur många som insjuknar. Belastningen på våra vårdplatser och akutmottagningar är väldokumenterad. Det är välkända behov som vårdens finansiering och dimensionering bör utgå ifrån. Tillgången till både fast egen läkare och akut sjukvård ska gälla centralt i våra största städer, men även långt ute på landsbygden. Extrema situationer är naturligtvis svårare att förutsäga, men att Sverige skulle drabbas av en virusinfektion som sveper genom befolkningen har förutspåtts i mer än ett decennium. Att det skulle drabba våra svaga individer hårt var inte en överraskning. Att vi skulle behöva ha en organisation för att skydda vårdpersonal, och samtidigt identifiera infekterade patienter, visste vi. Att en stor del av patienterna skulle få lindriga symtom och sprida smittan i befolkningen är en förutsättning för en snabb expansion av en infektiös sjukdom.
Det finns egentligen bara två saker som är svåra att förutsäga med den här sjukdomen. Den första är hur opåverkade många svårt sjuka patienter är, och den andra är den politiska cirkus som omgivit både rapportering och beslut kring denna sjukdom.
Det som hände under våren tydliggör de mycket omfattande bristerna i vårdens styrning. De stora administrativa modellerna av flöden och toppstyrning av detaljer bröt omedelbart samman i flera delar av landet. I stället för den byråkratiska apparaten klev kunniga kollegor fram som förstod verksamheten och problemet och visste vad som behövde göras. I stället för att sitta i långa möten kavlade de upp ärmarna och började arbeta.
Slutsatsen är att en förändring av vårdens styrning är nödvändig med utgångspunkt från patienternas behov och med en större tillit till medicinsk kompetens som är kapabel att fatta nödvändiga beslut nära patienten. Fördela resurser lokalt efter de behov som finns i befolkningen och använd en nationell uppföljning av kvalitetsmål för att upprätthålla en jämlik vård över hela Sverige. Genom att utgå från patienternas behov, fördela ekonomiska medel ut i en decentraliserad organisation och följa upp kvalitetsmål skapas möjligheter för personalen att möta patienter och anhöriga i livets alla utmaningar. Då kan vi börja arbeta med livet i alla dess aspekter igen.