Om någon för ett år sedan berättat för mig vilka omvälvande förändringar som skulle ske i vår vardag det kommande året hade jag haft svårt att tro på dem. Att inte få kramas och umgås med de jag håller kära. Att studier, möten och arbete skulle ske på distans. Att en rinnande näsa skulle innebära att jag inte ska gå till jobbet. Pandemin har verkligen i grunden förändrat vårt sätt att arbeta, studera och umgås. Det gäller inte minst oss läkare. Pandemin har skördat ett stort antal liv, också läkare, och många har mist någon de älskat. Tyvärr ser vi ännu inte slutet. Först om några år kommer vi att se de långsiktiga mänskliga, sociala och ekonomiska effekterna.

För oss i sjukvården blev läget snabbt akut. Intensivvården skalades upp med alla medel som stod till buds. Planerade operationer ställdes in och sköts upp. Antalet genomförda besök och behandlingar inom hälso- och sjukvården minskade. Efter sommaren kunde vårdgivare så sakteliga komma igång med en mer normal vårdproduktion. Samtidigt hade personalen slitit tungt under våren och sommaren och det fanns ett stort behov av vila och återhämtning. Trots protester fick en del nöja sig med både kortare och uppdelad semester. Det gör att tiden för återhämtning blev för kort eller nästintill uteblev.

I oktober tog smittspridningen åter fart igen. Vi har i skrivande stund rekordmånga nya fall och ett ökande antal sjukhusinläggningar. Och de som redan stått länge i kö i väntan på behandling får nu vänta ännu längre. Belastningen på hälso- och sjukvården ökar för varje dag som går.

Sveriges läkare har klivit fram och tagit stort ansvar. Många av oss har arbetat mer än vanligt, under former vi inte är vana vid och ibland med arbetsuppgifter vi normalt sett inte ägnar oss åt. Ledarskapet från Sveriges läkare har varit kraftfullt och har gjort stor skillnad.

Men den nationella ledarskapet har saknats. Det blir allt mer uppenbart att det är djupt problematiskt att vi har en hälso- och sjukvårdslag som tillämpas utifrån 21 olika regionala system och förutsättningar. Bristen på resurser i primärvården och i regionernas ansvar för läkarvården på äldreboendena har också blivit smärtsamt uppenbar. Jag blir allt oftare varse hur vårt förvaltningssystem inte längre möter upp intentionerna i lagstiftningen. Olika myndigheter och huvudmän ansvarar för sina områden. Men vi har ingen som styr det övergripande arbetet nationellt. Vården blir inte jämlik. Staten måste kliva fram och säkra finansieringen, styrningen och utfallet långsiktigt. Det är inte möjligt så som det ser ut i dag.

Med start här och nu hoppas jag att vi tydligare kommer att kunna tala om statlig styrning och vikten av satsningar på primärvården. Dessa frågor är mer närvarande än någonsin tidigare och behöver lösas. Nationell samordning och statlig styrning behövs för att exempelvis säkra;

  • Läkarmedverkan i kommunal hälso- och sjukvård
  • Rätt dimensionering av vårdplatser
  • Lagring, insamling, delning och användning hälso- och vårddata
  • Hälso- och sjukvårdens beredskap
  • Utbildningstjänster i hela landet

Ett annat område som kräver en sammanhållen strategi är den kommande vaccineringen. Förutsatt att vaccinerna godkänns är tanken att vi påbörjar vaccineringen av prioriterade grupper i början av nästa år. I de nödvändiga förberedelserna ingår bland annat att planera för distribution, förvaring och att vaccineringen sker och dokumenteras på ett säkert sätt. Det är också viktigt att prioriteringarna sker på samma sätt i hela landet, där de som är i störst behov får tillgång först. Hälso- och sjukvårdspersonal måste komma högt upp i prioriteringsordningen då de står i första linjen och möter de individer som är sjuka i covid-19. Risken att smittas är ständigt närvarande.

Min förhoppning och önskan är nu att toppen är nådd och att belastningen på hälso- och sjukvården börjar minska. Det skulle ge en välförtjänt möjlighet till vila och återhämtning för alla som sliter hårt för att erbjuda en säker vård till alla Sveriges invånare. Nu är det statens ansvar att säkra att vi kan erbjuda en jämlik vård oberoende av var i landet man bor.