Många av er har precis som jag följt hur coronapandemin har härjat inne på våra äldreboenden. Det har varit hemskt att bevittna, och trots att vaccinationerna nu sakta börjar rullas ut är det tyvärr inte över än. Det blev extra tydligt hur denna fråga engagerade under vårt fullmäktigemöte i november. Diskussionens vågor gick höga och engagemanget för våra äldre glödde. Det känns både bra och helt nödvändigt att vi tog diskussionen om hur vi i Läkarförbundet vill att äldrevården ska organiseras i framtiden. 

Men låt oss först ställa oss frågan hur detta kunde hända. Vi får gå tillbaka till 1992 och Ädelreformens födelse. Före reformen hade landstinget ansvaret för all hälso- och sjukvård, inklusive den beryktade långvården. Ädelreformen genomfördes för att äldre med stora behov av vård och omsorg inte skulle behöva tillbringa slutet av livet på sjukhus utan i en så hemlik miljö som möjligt. Idén var att våra äldre skulle ha varsin lägenhet, med eget pentry och toalett, samtidigt som det allmänna skulle tillgodose såväl medicinska som sociala och existentiella behov. Detta var naturligtvis lovvärt. Att spendera sina sista år i en delad sovsal, med dusch i korridoren, så som det var i långvården, är det nog få som längtar tillbaka till.

De dåvarande landstingen fick i Ädelreformen ansvaret för läkarvården i de kommunala vård- och omsorgsboendena. Regionerna ska avsätta de läkarresurser som behövs för att enskilda ska kunna erbjudas en god hälso- och sjukvård. De sluter avtal med kommunerna vad gäller både omfattning av och formerna för läkarmedverkan. Om detta inte uppfylls kan kommunen anlita läkare på regionens bekostnad.

Ingen har missat det faktum att coronapandemin har ställt denna ordning på sin spets. Rapporterna har duggat tätt om hur kommunerna och äldreboenden inte har fått den läkarmedverkan som de hade behövt under pandemin. Enligt Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) har samtliga regioner brustit i vården av coronasmittade äldre under pandemin. Så många som en femtedel av patienterna på de granskade äldreboendena fick ingen individuell läkarbedömning. De äldre och deras närstående hade inte heller fått information och gjorts delaktiga gällande vård och behandling i tillräcklig utsträckning. Ställningstagande om vård i livets slutskede hade inte alltid gjorts i enlighet med gällande regelverk.
På grund av brister i primärvårdens patientjournaler gick det inte heller att följa vården och behandlingen av äldre som haft misstänkt eller konstaterad covid-19 enligt Ivo.

Ivos kritik mot regionerna har alltså redan varit hård, trots att pandemin ännu inte är över. Strax före jul presenterade också Coronakommissionen skarp kritik mot både sittande och tidigare regeringar för att man inte agerat på kända problem. Socialminister Lena Hallengren har därefter skyndsamt tillsatt en utredning om en äldreomsorgslag. Utredningen leds av Socialstyrelsens generaldirektör Olivia Wigzell och ska vara klar i juni 2022. Utredningen syftar till att definiera vad äldreomsorg är, vilket givetvis är nödvändigt. Men den ska också syfta till att stärka den medicinska kompetensen i äldreomsorgen. Bland annat ska behovet av en medicinskt ansvarig läkare, MAL, analyseras.

En MAL skulle ha ett medicinskt samordningsansvar hos kommunen för hälso- och sjukvårdsinsatser, och är alltså inte behandlande läkare. Läkarförbundet har redan tidigare tagit ställning för att det behövs ett ökat medicinskt ledningsansvar i kommunerna och välkomnar att utredningen nu tittar på detta.

Men detta räcker så klart inte. En nationellt fullt utbyggd primärvård med fast läkarkontakt, måste i synnerhet omfatta de mest sjuka äldre. Huruvida ansvaret fortsatt ska ligga på regionerna för vård på särskilda boenden återstår att se. Vi kan konstatera att både kvalitet och tillgång skiljer sig åt i olika delar av vårt land. Ett direkt överförande av läkarkontakten till landets 290 kommuner kommer troligen inte öka jämlikheten i svensk äldrevård.

Riktigt så enkelt är det nog inte. Tvärtom kommer svensk hälso- och sjukvård under lång tid framöver att behöva ökad nationell samordning och styrning – både för att hantera den kris vi nu lever i, men också för att rita upp gemensamma normer och kriterier för en tillgänglig vård som säkrar både medicinsk kompetens och kontinuitet för hela befolkningen.