Pandemin har satt fokus på brister i Sveriges äldrevård med ett stort antal döda på särskilda boenden (SÄBO)i landet. Bristerna i medicinskt omhändertagande har belysts av Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) och Coronakommissionen i rapporter under slutet av 2020. Nu är det dags att se framåt och fundera på de etiska aspekterna i vården av de äldre och hur den medicinska kvaliteten kan förbättras. 

Vid Ädelreformens införande 1992 flyttades ansvaret för omsorgen av de allra sköraste från landstingen, som arbetade under hälso- och sjukvårdslagen, till kommunerna vars uppdrag regleras i socialtjänstlagen. Socialtjänstlagen är en rättighetslag, men äldre människor har en svag röst i samhället och ofta en begränsad förmåga och möjlighet att kräva sina rättigheter. Hälso- och sjukvårdslagen är en skyldighetslag – regionerna ska erbjuda en god hälso- och sjukvård åt den som är bosatt inom regionen (8 kap1 §). Olikheterna i utformningen av lagarna kan leda till bekymmer på institutioner där båda regleringarna ska samsas.  

En av orsakerna till de brister som identifierats i samband med pandemin kan vara att fokus i SÄBO ligger mer på omsorgen om de äldre än på hygien- och sjukvårdsfrågor. Det är naturligt eftersom SÄBO är en bostad för den äldre och ingen sjukavdelning. I dag är de som bor på särskilt boende multisjuka. De är samhällets sköraste, ofta med demens, vilket innebär att sjukvårdsbehovet och kravet på sjukvårdskompetens är omfattande. Den separata journalföringen, social respektive medicinsk, bidrar till att helheten missas.

Hur ska god vård av den boende tillgodoses vid en pandemi då rekommendationer om social distansering införts? Brist på läkar–patientmöten har kritiserats. Självklart ska läkare bedöma den sjuke personligen i så stor utsträckning som det är möjligt. Om läkaren har god kännedom om patientens hälsotillstånd och dennes önskemål när det gäller avancerade insatser kan det vara acceptabelt att initialt göra en bedömning per telefon. Instruktioner från Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten har sannolikt misstolkats när det gäller prioritering, medicinska insatser och undvikande av kontakt med den sjuke.

Det är helt emot etik och god geriatrisk vård att skicka multisjuka äldre på SÄBO som inom kort står inför sin död till akuten. Att dö på akuten eller en akutavdelning på sjukhus i stället för i sin egen säng med bekant personal omkring sig är ovärdigt. Det har varit svårt att göra riktiga bedömningar under pandemin, och det har tyvärr ibland fattats felaktiga beslut som drabbat enskilda. Ett läkarbeslut om övergång till palliativ vård ska diskuteras med minst ytterligare en legitimerad person och dokumenteras.

Efter den omfattande kritiken av det medicinska omhändertagandet i äldrevården sprider sig nu en rädsla, och sängliggande personer på särskilda boenden med multipla sjukdomstillstånd samt nytillkomna andningssvårigheter kommer nu i ökad omfattning till akutsjukhus. Detta får inte fortsätta. Det är dags att vidta följande förbättringar av äldrevården.

  • Den medicinska kompetensen nära den boende/patienten måste öka. Samverkan mellan regioner och kommunerna avseende läkarinsatser i äldrevården måste ses över och en lägsta nivå för läkarinsatser på äldreboenden bör införas.
  • Primärvårdsreformen måste resultera i större kontinuitet i primärvården. Kontinuitet i läkarinsatserna
    på SÄBO innebär bra kännedom om den boendes hälsa
    och önskemål om insatser vid svår sjukdom.
  • Aktuell lagstiftning måste ses över.
  • Hemsjukvården bör kunna avlasta den institutionella sjukvården i ökad utsträckning.

Med dessa förändringar ökar förutsättningarna för läkare och sjuksköterskor att ge den boende individuell, god och etiskt balanserad vård enligt hälso- och sjukvårdslagen.