En barnläkare och forskare i Örebro har efter att ha publicerat forskningsresultat fått så grova kränkningar, och till och med dödshot, på nätet att han tvingats polisanmäla dessa. Påhoppen har gjorts efter en publicering i den ansedda vetenskapliga tidskriften New England Journal of Medicine. Genom att studera registerdata visade forskaren och dennes grupp att få barn i grundskolan drabbats av svår covid-19 under perioden mars till och med juni 2020. Dessa till synes oskyldiga och positiva forskningsresultat har alltså lett till hot och andra oacceptabla reaktioner på nätet. Forskaren har nu valt att sluta forska inom covid-19-området då han inte anser att det är värt att fortsätta när det går ut över hälsa och välmående.

Jag har redan tidigare uttryckt hur ledsen och arg jag blir av den här utvecklingen. När forskare inte vågar fortsätta sitt arbete på grund av risk för sin egen säkerhet, är det samhällets moraliska skyldighet att agera. Forskning ska självklart både prövas och debatteras, det är en viktig pusselbit i den fria forskningen. Men det ska göras sakligt och aldrig i någon form omfatta hot eller trakasserier.

Om en dryg vecka är det ett år sedan Världshälsoorganisationen, WHO, deklarerade covid-19 som en pandemi. Det är viktigt att komma ihåg de stora insatser som gjorts på mycket kort tid. På ett år har forskare och kliniker i rekordfart kartlagt och studerat både smittorisk, sjukdomsförlopp och vaccin. Läkare har både på fältet och i forskningen gjort remarkabla insatser för covidvården, både med att förebygga, behandla och vaccinera. Men vi kan samtidigt konstatera att forskningen kring covid-19 kommer att behöva hållas i under överskådlig framtid, vaccin och behandlingsframsteg till trots.

Tyvärr är exemplet ovan inte en isolerad händelse för den fria forskningen. KI:s rektor Ole Petter Ottersen säger i en artikel i Dagens Nyheter (12 feb 2021) att det finns flera exempel på att tonläget blivit så hårt att forskare inte orkar vara med i debatten. Detta gäller således inte enbart för covid-19-debatten, även om forskarna inom det här området har mötts av en exceptionellt hetsig hatstorm.

Läkarförbundet har också länge uppmärksammat en eskalering av hot och våld mot våra medlemmar. I en undersökning 2019 kunde vi konstatera att så många som en av tre läkare har utsatts för hot och våld. Vi har därför tagit fram en särskild handbok om förebyggande av hot och våld på arbetsplatsen. Dessutom utbildas våra förtroendevalda och skyddsombud kontinuerligt i systematiskt arbetsmiljöarbete. Det är avgörande att vi tillsammans med arbetsgivare och lärosäten fortsätter att kartlägga och förebygga hot och våld, men det krävs också att samhället i stort markerar mot dessa företeelser.

Forskning är viktig för samhällets utveckling i stort och speciellt viktig för utvecklingen av hälso- och sjukvården. Vi ser tyvärr allt mer hur forskningen trycks undan till förmån för vårdproduktion, att forskning inte premieras vid lönesättning samt att andelen forskande läkare minskar. Om den trenden fortsätter och vi får allt färre som vill forska, samtidigt som vi får ett allt hetsigare tonläge, kommer allt färre forskare att ge sig in i den allmänna debatten. Det är givetvis ett allvarligt demokratiproblem. »Fake news« riskerar att stå oemotsagd av forskarsamhället. Det gynnar ingen.

  • Ser du påhopp i sociala medier: kommentera och säg ifrån.
  • Ser du »fake news« cirkulera: kommentera och berätta vad forskningen egentligen har visat.

Läkare har ett särskilt ansvar, eftersom vi har kunskap att bemöta falska nyheter. Läkarförbundets etiska regler säger att läkare ska handla i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet och förmedla kunskap till gagn för patienter och hälso- och sjukvårdens utveckling. Reglerna gäller naturligtvis i första hand i yrkesutövande men bör, när det lämpar sig, också appliceras utanför yrkesutövandet. Jag vill att vi alla värnar den fria forskningen och säger ifrån när tillfälle ges. För demokratins skull.