Att små mottagningar är uppskattade råder det ingen tvivel om. I Nationella patientenkäten toppar nästan alltid de små personaldrivna mottagningarna. I Läkarförbundets primärvårdsenkät framkom det att samma mottagningar också toppade när läkarna själva fick värdera sina arbetsplatser. Även om våra beslutsfattare inte ser det lika tydligt är det inte svårt att förstå varför små mottagningar uppskattas mest. Den lilla mottagningen är enklare att styra. Beslutsvägarna är korta, något som borgar för större inflytande för den enskilde medarbetaren.
Inflytande över hur arbetet ska utföras är en viktig ingrediens i arbetstillfredsställelsen i de flesta yrken, kanske än mer i vårt. Ofta erbjuder den lilla mottagningen också högre kontinuitet. Med kontinuiteten följer det personliga ansvaret. Det är en kraftig drivkraft och fungerar som garant för att det professionella tar över. Samtidigt underlättar det både för patienterna, som slipper berätta samma historia om och om igen, och för läkaren, som har en förförståelse som gör arbetet enklare och roligare. Ökad kontinuitet har i upprepade studier även visat sig minska kostnaderna och sjukhusinläggningarna, och sänka dödligheten.
I Sverige har fokus sedan 1970-talet legat på stora vårdcentraler, offentligt anställda läkare och en vård där andra yrkesgrupper tagit allt större plats. Vårdvalsreformen från 2010 har varit framgångsrik i att skapa fler vårdcentraler, men inte i att främja den småskaliga vården. I de flesta länder i Europa är mindre privata mottagningar en självklarhet. När Norge i början av 2000-talet genomförde sin fastläkarreform var det just denna driftsstruktur som banade vägen för framgångarna.
Men i Sverige är det är tufft att vara liten. Problemen handlar både om för stort uppdrag och ekonomiska ersättningar som inte är anpassade till den lilla mottagningen. Exempelvis innebär den höga andelen kapitering att det är svårt att starta utan rejält kapital i ryggen. Uppdragen och ersättningarna skiftar också från år till år, något som gör att det är svårt att räkna på de ekonomiska förutsättningarna. I många regioner tillåts de regiondrivna vårdcentralerna gå med stora underskott, vilket leder till att förutsättningarna för privata enheter blir tuffare än för regionens egna. Extra tufft blir det för den som inte har en koncern bakom sig.
I Region Stockholm, borgerligt styrd sedan många år, kunde man kanske vänta sig att reglerna skulle vara gynnsamma för små privata vårdgivare, men även här är stordriftstänket fast cementerat. Regionen har i sin framtidsplan angivit att man strävar efter större enheter, med ett mer omfattande uppdrag – främst eftersom det underlättar för administrationen på förvaltningen! Inom de närmaste åren planerar man därför att slå samman flera vårdval och lägga över ansvaret på vårdcentralerna, även de små.
Problemet med ett alltför omfattande uppdrag är att de små mottagningarna slås ut. Det går helt enkelt inte att erbjuda både fotvård, logoped, psykosocial kompetens, rehabkoordinator och ett helt rehabteam om man är liten.
Det omfattande uppdraget slår främst mot vården på landsbygden och i glesbygder där det inte finns tillräckligt underlag för att hålla igång all denna vård, något som uppmärksammats av Centerpartiet. I höstas föreslog de att det i glesbygd måste räcka med en läkare och en sjuksköterska och att den patient som behöver stöd från andra personalkategorier får vara beredd att åka längre. ”Hellre en mottagning med läkare och sjuksköterska på hemorten än stora kompletta enheter i städerna”, löd Centerpartiets argument.
Detta är ett sympatiskt tänkesätt, även om rena enmans-mottagningar i största mån bör undvikas. Men det är svårt att förstå varför det bara ska finnas goda förutsättningar för små mottagningar i glesbygd, när de har så många fördelar även i våra städer. Alla regioner behöver anpassa sina regler så att det är möjligt att driva små mottagningar såväl på landet som i stan.
