Styrningen av vården har de senaste decennierna blivit byråkratiserad, och den medicinska vetenskapen är hotad som tyngsta argument vid beslut. I stället har det byggts en allt större byråkratisk organisation med ökande inflytande över vilka beslut som fattas i verksamheterna. 

Väntetiderna till planerad vård skiljer sig markant över landet. När det gäller akut verksamhet bör det vara en målsättning att ge likvärdig vård oavsett om man befinner sig  på Lilla Torg i Malmö eller Jokkmokks marknad. Regio­nernas ledningsorganisationer brister i verksamhetsnära ledning och styr ofta från konferensrum långt borta från patienternas sida. 

Nationell samordning sker med bristande transparens via regionernas samverkansorgan, och Sveriges 21 regioner har byggt egna styrsystem, väldigt ofta utan koppling till medicinska resultat. Uppföljning sker ofta i system för ekonomisk styrning där fokus och incitament ligger på mängdproduktion snarare än medicinsk kvalitet. Det är viktigt att ha hög omsättning av patienter på ett litet antal vårdplatser, och det finns risk för att komplicerade multisjuka får stå åt sidan eftersom de inte gynnar snabb omsättning. På samma sätt finns en drivkraft att hyra in redan färdig kompetens i stället för att investera i utbildning och långsiktig personalpolitik. 

Det är problematiskt att arbetsgivarorganisationen nu tar fram ett system för kunskapsstyrning där betydande fokus läggs på vilken yrkesgrupp som ska utföra vilken åtgärd, och på mätning av produktion, i stället för att sätta patienten i fokus. Föråldrade datasystem tvingar fram nyutveckling, men delar av den nya mjukvaran är nu fokuserad på produktionsmätning snarare än på högsta medicinska säkerhet.

Det visade sig tydligt under förra året att regionernas byråkratiskt styrda organisationer inte lyckades ställa om tillräckligt snabbt och att samordningen varit bristfällig. Linjeorganisationen har brustit i sitt ledarskap och misslyckats med att ge goda förutsättningar för personalen att bedriva vård i en säker arbetsmiljö som är väl grundad i sunda etiska ställningstaganden. Personligt skyddsmaterial, separerade flöden av misstänkt infekterade patienter, en snabb testorganisation, säkra transporter och en kontinuerlig uppdatering av befintlig vetenskap i en ständigt föränderlig omvärld är komplicerat, men också nödvändigt för att personalen ska kunna göra ett gott arbete på alla nivåer.

När det gäller exempelvis definiering av akutuppdraget, dimensionering av kompetensförsörjning och nationell transportorganisation bör det finnas en samordning där arbetsgivarargument inte tillåts dominera. Bedömningen av etablerad vetenskap och beprövad erfarenhet bör sammanställas i nationella riktlinjer. Informationsöverföring mellan vårdgivares journalsystem bör ske med gemensamma gränssnitt, vilket möjliggör en högre grad av automatiserad informationsinhämtning samt säkrare och snabbare kommunikation mellan olika aktörer. Med ett gemensamt system för hur kvalitetsdata inrapporteras är det möjligt att identifiera var förstärkning av resurser eller andra insatser är nödvändiga. Samtidigt som en nationell definition av dessa områden genomförs kan också en nationell finansieringsmodell skapas för att ge förutsättningar för en jämlik vård över hela landet.

Tillitsutredningen beskriver att en modern organisation inte är hierarkiskt hårt toppstyrd utan snarare utgörs av ett nätverk av verksamhetsnära relationer där kompetens och kännedom om förutsättningar finns. I det sammanhanget kan snabba beslut vara lösningsfokuserade och följa både en medicinsk och etisk kompass, samtidigt som ekonomiska förutsättningar vägs in. I den typen av decentraliserat ledarskap skulle kompetenta kollegor växa i stället för att tvingas rätta in sig i ledet.