Kalla det överdrivet, men när jag fick reda på att regeringen hade tecknat en historisk överenskommelse med Sveriges Kommuner och regioner (SKR) om att antalet AT-platser skulle öka, fick jag rysningar i hela kroppen. Jo, det är sant. Jag hade precis avslutat ett digitalt möte med Sylfs styrelse. Ute föll tunga snöflingor mot den gnistrande marken. Men rysningarna berodde inte på januarikylan. Så kan tydligen kroppen reagera när något man, tillsammans med många andra, jobbat för under flera års tid äntligen blir verklighet. Ungefär ett halvår senare, när planeringen för hur antalet AT-platser skulle öka blev officiell, uteblev dock mitt autonoma svar. Och inte var det den värmande augustisolens fel.

Att ta del av regionernas planering för de kommande årens dimensionering av antalet AT-platser blev en besvikelse. Fram till år 2023 kommer den redan långa kön av underläkare som väntar på att få påbörja sin AT att växa med nästan 1 300 personer. Denna flaskhals, som är vida känd vid det här laget, kommer alltså att bli ännu trängre. Följaktligen kommer det att ta ännu längre tid att få igenom de unga läkarna till specialistkompetens.

Något som också är vida känt vid det här laget är bristen på specialistläkare i Sverige. I hela 19 av 21 regioner söks med ljus och lykta efter kollegor som helt enkelt inte finns. Det här är resultatet av den underdimensionering av antalet AT-platser som pågått i decennier. Och inte blir man mer munter av att läsa att så många som 31 procent av dagens specialistläkare är 60 år eller äldre.

Överenskommelsen mellan regeringen och SKR har bidragit till ett ökat fokus på en av svensk sjukvårds största prövningar inför framtiden – kompetensförsörjningen. Det är glädjande att se att SKR håller med oss om att antalet AT-platser behöver öka. Men varför ökar då inte regionerna antalet platser i den takt som de flesta av oss är överens om behövs? Ofta anförs argument att det saknas handledare till AT-läkarna. En sanning med modifikation. Inte sällan blandas handledning ihop med instruktion, som är det som AT-läkaren får dagligen av mer seniora kollegor. Men om vi leker med tanken att det faktiskt saknas handledare, vad kan vi göra åt det?

För det första är det sedan föregående år möjligt att låta ST-läkare handleda AT-läkare. Det är underutnyttjat i dag. För det andra fungerar det oftast utmärkt att handleda i grupp. För det tredje har vi många seniora kollegor, som kanske inte längre är yrkesaktiva, som jag vet gärna ställer upp.

Det finns mycket mer att göra. Sylfs nyligen publi­cerade AT-rapport visar att majoriteten av AT-läkarna gör en AT som är 21 månader. Det är onödigt, då regelverket kräver 18 månader. Fler regioner behöver ställa om till detta. Dessutom behöver fler tjänstgöringsställen accepteras. Inte bara den medicinska utvecklingen har gått framåt sedan föreskriften som reglerar AT en gång skrevs, sjukvårdens organisation är i dag annorlunda. Det tarvar en genomgång och uppdatering kring vilka tjänstgöringsställen som accep­teras. I somras skrev Läkarförbundet och SKR gemensamt till Socialstyrelsen och bad om ett förtydligande kring detta. Glädjande nog har vi fått indikationer om att det är på väg.

Den investering som staten gjort genom att utöka antalet platser på läkarutbildningen riskerar paradoxalt nog att leda till färre läkare i sjukvården. Långa väntetider till AT gör att så många som 21 procent, den högsta andelen någonsin i AT-rapportens historia, överväger att lämna yrket. Samtliga regioner behöver omgående öka antalet AT-platser. Planeringen från SKR visar att fem regioner inte kommer att utöka sin AT med en enda plats. Tre regioner avser till och med minska antalet AT-platser. Det är fullständigt oacceptabelt!

Återigen tvingas vi konstatera att regionerna inte tar sitt lagstadgade ansvar på allvar. Det är hög tid att staten går in och tar ansvar för dimensioneringen och planeringen av läkarnas utbildningstjänster.