Läkarförbundet har länge påpekat att primärvården, och framför allt våra vårdcentraler, har ett uppdrag som är för stort i förhållande till de resurser som tillförs. Detta leder till en orimlig arbetsbörda, arbetsmiljöproblem och läkarflykt. Det råder en ”mismatch” mellan resurser och uppdrag. De senaste årens arbete med god och nära vård, primärvårdsreformen och satsningar på fast läkare skulle dock råda bot på detta.
I början av oktober kom Myndigheten för vård- och omsorgsanalys med en rapport om hur det går med omställningen till nära vård. Av de senaste årens utredningar och prat har blivit – just det – nästan ingenting. Det har inte blivit bättre för patienterna, primärvårdens andel av resurserna har inte ökat, och andelen specialister i allmänmedicin fortsätter att minska. Få regioner har en tydlig strategi för att flytta resurser till primärvården. Myndighetens rapport var knappast någon munter läsning, men vi som jobbar i primärvården är inte förvånade.
Distriktsläkarföreningen i Stockholm genomförde i våras en granskning av de ekonomiska förutsättningarna för vårdcentralerna att anställa fasta läkare genom att granska de regiondrivna vårdcentralernas interna budgetdokument för 2011 och 2021. Granskningen visar att regionens finansiering under dessa tio år aldrig varit tillräcklig för att uppnå riksdagens fastslagna mål om 1 500 patienter per specialist i allmänmedicin. Region Stockholm har heller inte under 10 år kommit närmare målet, utan tvärtom. 2011 räckte de ekonomiska ramarna från regionen till att anställa en distriktsläkare per 1 600 patienter. 2021 hade antalet patienter som måste dela på en läkare ökat med nära 40 procent, till över 2 200, om vårdcentralerna ska få budgeten att gå ihop.
Under många år har bristen på allmänläkare diskuterats i termer av vakanser och brist på läkare att anställa, men granskningen av budgetarna i Stockholm visar att dagens brist även beror på att det saknas ekonomiska förutsättningar att anställa så många specialister i allmänmedicin som behövs. Det innebär också att dagens brist inte kan ”lösas” med hyrläkare eller genom att ta in andra specialister, eftersom det saknas pengar. På 10 år har vårdcentralernas budgetar helt enkelt urholkats på resurser för just läkare.
När Vård- och omsorgsanalys nu gjort motsvarade koll för hela landet visar det sig att detta på intet sätt är ett isolerat Stockholmsfenomen, utan nästan överallt har resurserna blivit mindre och specialisterna i allmänmedicin färre de senaste åren – trots alla politiska löften om fast läkare.
Än mer oroande är att politiker har börjat glida undan frågan om fast läkare och försvarat de uteblivna satsningarna på fler läkare med att ”det behövs så mycket annat än läkare för att skapa en trygg vård”. Jo, vi vet att det inte bara behövs läkare på våra vårdcentraler, men det är trots allt så att primärvårdens största bekymmer är just läkarbristen. Vi vet också att vår befolkning vill ha en egen fast läkare – och då en fast läkare på riktigt, en som har tid att träffa sin patient, och inte någon som på grund av överbelastning måste hänvisa patienter till jourcentraler och akutmottagningar, går in i väggen eller väljer att sluta.
Jag pratade nyligen med två äldre damer som jag känner privat sedan flera år. Deras erfarenheter av den lokala vårdcentralen var allt annat än muntra. ”Man får aldrig träffa samma läkare” och ”Läkarna byts ut hela tiden” var deras intryck av den lilla privata vårdcentral som ligger där de bor. Mest sorgligt av allt: de kände inte heller någon annan som hade en fast läkare. Ska det behöva vara så?
Vård- och omsorgsanalys konstaterar att man inte ser någon förbättring när det gäller andelen specialistläkare i allmänmedicin. Hur våra invånare ska få tillgång till fast läkare, och vi läkare en rimlig arbetsmiljö, är alltså fortfarande i högsta grad olöst. Är det tillåtet att få känna sig lite dyster?
