Redan före pandemin tillsatte regeringen (2018) en utredning vars syfte var att göra en översyn av hälso- och sjukvårdens beredskap inför och vid allvarliga händelser i fredstid och höjd beredskap. Utredaren skulle lämna förslag på hur hälso- och sjukvårdens förmåga att hantera denna typ av händelser långsiktigt bör utvecklas. Som tilläggsdirektiv kom också nationell tillgång på förbrukningsartiklar i fredstid efter misslyckandet hösten 2019. Nu har utredningen kommit med många bra förslag.

Utredaren föreslår bland annat en lag om inrättande av statliga säkerhetslager för produkter ”som inte kan omsättas”. Det ska även införas en nationell funktion för inköp i kris och krig samt för beredskapsapotek.

Hälso- och sjukvårdshuvudmännen och apoteken ska åläggas att utöka sin lagerhållning av läkemedel och sjuk- vårdsprodukter. Detta innebär att apotekens grunduppdrag måste få tydligare krav på anpassning av lagren efter konsumenternas behov, detta för att så många kunder som möjligt ska kunna få sina recept expedierade direkt. Även patientens ansvar för att säkerställa sitt eget lager av sjukvårdsprodukter, så kallad hemberedskap, tydliggörs.

Socialstyrelsen föreslås bli den nyckelspelare som ska stå för den nationella samordningen. Myndigheten ska till exempel ansvara för de statliga säkerhetslager som utredaren föreslår, och får även ansvar för försörjningsberedskapen inom hälso- och sjukvårdsområdet i fredstid.

Att vara beroende av andra länder såg vi stora negativa effekter av under pandemins start, och utredaren har också tittat på behovet av nationell tillverkningsberedskap. Apotek produktion & laboratorier (APL) får därför ett utökat uppdrag med förslag om att upprätthålla verksamheten inom samhällsuppdraget i såväl fredstida kriser som krig samt vidta den planering och de åtgärder som detta kräver.

Läkarförbundet anordnade i somras en hearing med utredaren samt representanter för lokalavdelningar och yrkesföreningar där man samstämmigt stöttade dessa förslag.

Vi tillstyrkte även förslaget om en ny bestämmelse i hälso- och sjukvårdslagen där det tydligt ska anges att vården även under kriser ska ha kapacitet att utföra sådan vård som inte kan anstå. Samtidigt måste detta svårdefinierade begrepp förtydligas. Vi vill inte ha 21 olika tolkningar. Det är också viktigt att den medicinska professionen ska vara delaktig och ha mandat i beslutsfattandet.

Läkarförbundet påpekar också vikten av att staten tar ett helhetsgrepp via sina myndigheter och tillser att regioner och kommuner säkerställer den försörjning som krävs av läkemedel, sjukvårdsmateriel och kompetens i vardagen. Detta är grunden för att kunna ha en god tillgång vid allvarliga händelser i fredstid och vid höjd beredskap eller krig. Det krävs stora insatser från statens och regionernas håll för att kunna uppnå en vårdplats- och bemanningssituation under normala förhållanden som i sin tur möjliggör att upprätthålla vård som inte kan anstå i en krissituation. Regionerna måste därför öka sina ansträngningar för att kunna attrahera och erbjuda fler möjlighet att utbilda sig och, förstås, arbeta kvar inom regionernas sjukvård. Staten måste ta det slutliga ansvaret för beredskapen inför kriser, och där ingår ansvaret för att regionerna har den bemanning och vårdplatssituation som krävs för att bedriva god vård även i tider utan kris.

Vi vill återigen (Sveriges Kommuner och regioner) otydliga roll och uppdrag i en krissituation. Som organisation ska SKR i första hand företräda sina medlemmars intressen och betona det kommunala självstyret. Trots det uppfattas SKR ofta som en myndighet. Detta bör åtgärdas, annars riskerar oklara mellanled inom hälso- och sjukvården att fördröja viktiga insatser i en krissituation.

Nu väntar vi på regeringens förslag om utredningens framtid efter remissrundan. Jag hoppas på krav och tydligt statligt ansvarsutkrävande för en mer robust sjukvård under såväl kris och krig som fred.