Pandemin har blottlagt och tydliggjort brister i svensk hälso- och sjukvård: långa vårdköer, otillräcklig beredskap och avsaknad av medicinsk kompetens inom äldrevården. Men något som inte fått lika mycket uppmärksamhet är att arbetsgivarorganisationen Sveriges Kommuner och regioner (SKR) mer eller mindre fått en myndighetsliknande roll under pandemin. Relationen mellan SKR och regeringen utgör ett märkligt undantag i den svenska förvaltningsmodellen och är problematisk utifrån flera aspekter.
Till att börja med saknar SKR mandat att fatta beslut åt och bestämma över regionerna. Varför är då detta problematiskt? Jo, när regeringen väljer att teckna avtal eller sluta överenskommelser med SKR finns det ingen garanti för att besluten genomförs. Rent krasst kan enskilda regioner helt strunta i vad regeringen och SKR har kommit överens om. Regeringens styrning blir därför svag, till skillnad från när man styr sina myndigheter genom så kallade regleringsbrev. Myndigheterna är då enligt lag skyldiga att genomföra vad som står i regleringsbreven. SKR är inte underkastat samma lagstiftning som myndigheter, men trots detta behandlas man som en.
Läkarförbundet är inte ensamt om att rikta kritik mot SKR:s roll. Riksrevisionen genomförde 2017 en granskning av statens styrning på vårdområdet. Myndigheten skriver följande: ”Det är riksrevisionens bedömning att regeringen inte i tillräcklig utsträckning har tagit hänsyn till konsekvenserna av att använda en intresseorganisation som en del av förvaltningen.” Kritiken är tydlig.
I Maciej Zarembas nyligen publicerade artikel i Dagens Nyheter om kriget mot privatläkarna (22 september 2021) riktas också skarp kritik mot SKR. Av artikeln framgår det att ett yttrande som SKR har gjort om privatläkare, i det här fallet ett negativt yttrande, helt är taget ur luften. När Maciej Zaremba bad SKR om underlaget från granskningarna som låg till grund för yttrandet fick han som svar att man inte längre har kvar granskningarna. Att SKR uttalar sig i viktiga frågor och hänvisar till underlag som sedan mirakulöst nog har försvunnit är direkt pinsamt i mina ögon.
Under året har det även riktats intern kritik mot SKR. I en debattartikel i Dagens Samhälle (4 mars 2021) skriver ett regionråd att måttet är rågat och att förtroendet för SKR urholkas när den politiska ledningen gör uttalanden där man bortser från fakta. Han antyder att ledande företrädare för SKR uttalar sig utifrån partipolitiska intressen snarare än för regionernas och kommunernas bästa.
Vi är onekligen flera som tycker att det är märkligt att en organisation där den politiska ledningen inte är folkvald, och där regeringen vare sig kan utkräva ansvar eller genomföra tillsyn, har fått så stor makt över sjukvården. SKR:s roll behöver granskas, och det borde även ligga i allmänhetens intresse, inte minst ur ett demokratiskt perspektiv.
Myndigheter och andra offentliga inrättningar omfattas av offentlighetsprincipen. Offentlighetsprincipen är en del av vår grundlag och något som de flesta av oss tar för givet. Den ger allmänheten rätt att ta del av myndigheters och de styrande organens handlingar. Eftersom SKR är en intresseorganisation lyder man inte under offentlighetsprincipen och är således inte skyldig att redogöra för exempelvis sin ekonomi – trots finansiering med skattemedel. Hur mycket skattemedel får SKR varje år? Det kan ingen svara på. Inte ens Riksrevisionen kunde kartlägga detta i sin granskning 2017.
Att regeringen behöver se över och utveckla styrningen av sjukvården är ett faktum. Med tanke på de utmaningar som pandemin har blottlagt behöver frågan adresseras på allvar. Enligt den svenska förvaltningsmodellen är det regeringen som ska styra Sverige. Till hjälp har den sina myndigheter. Det är dags att regeringen och dess myndigheter kliver ner från åskådarläktaren och börjar ta ett större ansvar för svensk hälso- och sjukvård