Jag har upplevt sorgen av att följa nära anhöriga där vården styrs på avstånd under allvarlig sjukdom. Jag har upplevt att få höra allvarliga besked av personal som inte varit insatt i helheten – situationer där personalen inte ges möjlighet att sätta sig in i patientens besvär och inte heller ser snabba förändringar i patientens tillstånd.

Jag arbetar professionellt i en verksamhet där jag dagligen drabbas av att ta hand om situationer där patienter trans-porteras långt bort från nära och kära. Jag har suttit med patienter för att invänta livräddande kompetens och material från annan del av landet som kommit för sent. Jag har sett patienter bli behandlade radikalt olika där avståndet är den enda tydliga skiljelinjen.

I Sverige handlar debatten om att samtliga invånare ska erbjudas ”jämlik vård”. Det utgör till och med en del av lagen i formen av portalparagrafen HSL (2017:30) 3 kap 1 §: ”Målet med hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen.” Det som saknas är en aktiv diskussion mellan politik och profession vad som faktiskt avses med detta.

Exemplen på utmaningarna är för många för att ta upp, och även om jag accepterar att min upplevelse är begränsad törs jag påstå att för varje berättelse jag kan berätta finns det tusentals andra exempel ute i Sverige. Det är därför jag har svårt att se hur utvecklingen med det extrema vakansläget i primärvården kan lösas med hjälp av nedläggningar av sjukhus eller begränsningar av vårdplatser. Det är därför jag anser att det är en svår ekvation att uppnå ”en vård på lika villkor för hela befolkningen”.

Är det jämlikt att BB-vården koncentreras till stora enheter där personalen blir så pressade att de inte längre känner att de kan utföra ett säkert jobb, och de blivande mödrarna behöver förflytta sig timtals innan de får tillgång till sin vårdplats? Är det jämlikt att centralisera rutiningrepp av proteser och tarmkirurgi för att få hög produktion, men samtidigt göra det omöjligt att utbilda och hantera relativt vanliga tillstånd som en akut bruten höft eller en ileus?

Vi har inte geografiska förutsättningar för att ha möjlighet att erbjuda samma vård inom en given tidsram beroende på stora avstånd. Samtidigt har vi inte heller ekonomiska förutsättningar för att kunna erbjuda alla invånare omedelbar tillgång till all den vård de själva känner sig i behov av. Min bild är att denna ekvation är mycket svår att lösa.

I andan ”jämlik vård” fattas politiska beslut om uppdelning av organisationen i smala stuprör där varje diagnos bara ska rinna i sitt flöde. Samtidigt flyttas besluten bort från kunniga medarbetare till avancerade flödesscheman och skrivs in i pm. 21 olika regioner har tagit på sig uppdraget att införa lokala varianter av pm och sedan använda dessa för att uppdragsväxla bort beslut från den högsta medicinska kompetensen. En standardiserad modell för samtliga medicinska tillstånd är i praktiken omöjlig, vilket riskerar att sy­stemet fattar ett sämre beslut än en individ skulle kunna göra.

Den här situationen är extremt komplex, och därför är det av yttersta vikt att samtidigt påpeka att vissa diagnoser och handläggningar faktiskt mår mycket bra av att koncentreras, både av ekonomiska och medicinska skäl.

Utmaningen vården i Sverige står inför är att lyckas med konststycket att ha flera tankar i huvudet samtidigt. En koncentration av vård med tydliga medicinska eller i vissa fall ekonomiska fördelar är positiv och nödvändig. Samtidigt behöver vården arbeta med tillgång till ett betydligt större utbud av vård närmare de patienter som faktiskt är i behov av vårdens stöd.

I slutändan är det nödvändigt att politiken och hela samhället har en diskussion kring vad portalparagrafen faktiskt avser. Vad betyder egentligen ”jämlik vård” och vad betyder ”vård på lika villkor för hela befolkningen”?