Nyligen fick jag ett mejl från en förtvivlad medlem som bad om råd. Hur skulle hen göra för att få AT? Kollegan hade sökt AT i nästan hela landet, ringt och visat intresse, och nyligen börjat hjälpa en forskargrupp med ett mindre projekt i hopp om att stärka sina meriter, men fortfarande ingenting. Inte ens en intervju. Nu hade det gått snart två år. Kollegan arbetade vid ett stort akutsjukhus, gick många och långa jourer, tog extrapass och stöttade kliniken när det behövdes. Men den slitsamma arbetsmiljön och ovissheten om framtiden började ta ut sin rätt: kollegan skrev rakt ut att hen nu funderade på att helt lämna läkaryrket. Detta fantastiska yrke, som även om det tar mycket av oss, ger desto mer tillbaka.

Så här ska det naturligtvis inte behöva vara. Att hundratals unga läkare år efter år väntar på att få komma vidare i yrket är inget annat än ett enormt slöseri med resurser. Enligt en rapport från konsultföretaget WSP kostar väntetiderna till AT lågt räknat 200 miljoner kronor per år. Därför var glädjen stor när regeringen för ungefär två år sedan beslutade sig för att inrätta Nationella vårdkompetensrådet, vars huvuduppdrag är att bidra till en god planering av vårdens kompetensförsörjning genom att ta fram kunskapsunderlag och prognoser. En av frågorna på agendan är bristen på AT-tjänster.

Läkarförbundet har länge bedrivit ett intensivt påverkansarbete i frågan. Det är en av vårdens viktigaste frågor, men regionerna visar tyvärr år efter år att man inte klarar av det uppdrag man ålagts – nämligen att tillhandahålla tillräckligt många tjänster. Konsekvensen för våra yngre medlemmar blir förödande. I stället för att anställas som AT-läkare tvingas man gå på osäkra vikariat, utan rätt till handledning och med en lön som inte motsvarar det ansvar man har. Det hör också till vanligheten att man som olegitimerad läkare lämnas ensam, utan stöd, på akuten.

Vi kan konstatera att ansvaret för samordning och dimensionering av AT-tjänster inte längre kan ligga på regionerna. Bristen på AT-tjänster är ett nationellt problem, och ansvaret för frågan bör därför också ligga på nationell nivå.

När Nationella vårdkompetensrådet inrättades ­träffade vi rådets ordförande Ann-Marie Wennberg Larkö. Det var ett bra samtal, och vårt budskap var tydligt: bristen på AT-tjänster är akut och åtgärder behöver vidtas snarast. Vårt krav hörsammades och rådet beslutade att tillsätta en arbetsgrupp som enbart skulle jobba med AT- och BT-frågor. Glädjande nog blev vi inbjudna att delta i arbetsgruppen, där jag har representerat Läkarförbundet. Vårt mål var att ta fram skarpa rekommendationer för hur regionerna kan organisera sig för att möjliggöra fler AT-tjänster. Arbetet resulterade i en rapport som publicerades i januari i år. Vilka är då huvudbudskapen? Jo, följande tre rekommendationer:

  •   Övergång till 18 månaders AT som standard
  •   Användning av fler verksamheter och specialiteter inom AT
  •   Utökad handledningskapacitet genom implementering av innovativa handlednings- och instruktionsformer.

Et voilà! Helt i linje med Läkarförbundets politik och vad vi har lyft i arbetsgruppen. Och även om vi har långt kvar så är det här ett steg i rätt riktning. Jag är glad över att vi har kunnat bidra i denna otroligt viktiga fråga.

Och som grädden på moset aviserade regeringen bara några veckor efter att rapporten släppts att man avsätter
375 miljoner kronor fördelat på de regioner som satsat på AT samt de regioner som utökar antalet AT-tjänster under 2022. Helt fantastiska nyheter för oss som slitit och arbetat hårt med denna fråga i många år. Men framför allt – fantastiska nyheter till alla unga läkare som varje dag sliter i väntan på en AT-tjänst.

Nu finns inga ursäkter för regionerna längre. Jag hoppas att samtliga AT-chefer runtom i landet tar till sig av rekommendationerna samt nyttjar möjligheten som regeringen gett dem. Jag vill inte läsa fler uppgivna mejl från duktiga kollegor. Jag vill se dem som legitimerade läkare ute i verksamheterna.