Sverige står inför en stor utmaning med krig som kryper allt närmare. Hjälpsökande människor flyr på nytt undan en vedervärdig situation av bomber som faller över civilbefolkning. I den nya säkerhetspolitiska situationen blir beredskap för försvar aktuellt i debatten. På samma sätt behöver civilsamhället lyfta sina förberedelser för krissituationer. Vi har just genomlevt en av de största kriserna i modern tid med pandemin som sträckt vårdens akuta verksamhet till sin gräns. Organisationen som SKR (Sveriges Kommuner och regioner) med regionerna byggt upp misslyckades med den snabba omställningen. I stället klev läkare och sjuksköterskor fram och löste problemet med risk för sin egen hälsa. Riskerna med stora centrala enheter blev tydliga och ett distribuerat omhändertagande blev i många fall nödvändigt.

Regionerna har under många år utvecklat sjukvården mot subspecialisering och koncentration av verksamhet. Verksamheterna planeras för ”just-in-time” i enlighet med fabrikslogik avseende medicin, material och personaldimensionering. Den akuta verksamheten går ständigt och balanserar på gränsen till att inte klara uppdraget och det uttjatade mantrat ”patientsäkerheten är inte hotad” uttalas med förakt av personalen. De 21 regionerna fragmenterar verksamheten för att optimera inkomster och utgifter baserat på nationella kösatsningar. Kompetensförsörjningen går på sparlåga och klarar inte uppdraget med att bemanna en helt vanlig vardag. SKR med sitt tydliga arbetsgivarintresse styr uppgiftsfördelning och personalpolitik för att hålla nere löner och göra minsta möjliga för att upprätthålla en god arbetsmiljö. Regionerna har under det senaste decenniet haft möjligheten att lösa kompetensförsörjningen men har misslyckats trots åratal av påpekanden att de har ett ansvar att utbilda personal.

När nu oroliga tider blir allt vanligare och hotbilden ökar är inte det här en acceptabel situation för Sverige som nation. Det bekräftar även Socialstyrelsen i en rapport från september 2021. Rapporten pekar på flera brister i sjukvårdens krisberedskap, bland annat att regionerna behöver ett nationellt stöd som hjälp för att kunna prioritera vården vid händelser med många sjuka och skadade samtidigt.

Akutsjukvård är även i fredstid en komplicerad verksamhet som ofta kräver inblandning från flera specialiteter. Utredningar som diskuterar tillgången till akut vård beskriver närhet till akutmottagning men beskriver inte att vårdens organisation till mycket stor del är uppbyggd kring att transportera runt patienterna istället för att behandla nära. Vissa förespråkar helikopterlösningar utan att problematisera kring väderförhållanden, möjlighet att skala upp verksamheten och bemanningsproblem under dygnets alla timmar. Andra talar om att ambulanser är både rullande akutmottagningar och intensivvårdsplatser allt i ett. Att flytta sjukhuset till patienten istället för patienten till sjukhuset används som argument för att dra ned på tillgången på akutvårdsplatser och intensivvårdsavdelningar. Vi kan inte planera personal- eller materialtillgång i akutsjukvården för en ljum försommardag. Istället behöver kompetensförsörjning ha ett nationellt perspektiv och förbereda för en mörk decembernatt med svåra förhållanden.

Den akuta vården i Sverige är i akut behov av översyn, inte minst med utgångspunkt från den nuvarande säkerhetspolitiska situationen. Materialtillgång behöver säkras för att inte vara beroende av internationella transporter. Det blev omedelbart ett problem under pandemins första våg. Kompetensförsörjningen av vårdpersonal som kan hantera akuta sjukvårdstillstånd behöver dimensioneras nationellt och kan inte styras av lokala beslut. Fördelningen av akutsjukhus är inte en regional fråga utan bör dimensioneras ur ett nationellt perspektiv för att möta strategiska utmaningar där en ökande centralisering gör verksamheterna mer sårbara. En nationell utredning av akutvården behöver adressera detta ur ett nationellt perspektiv för att komma till en långsiktigt hållbar lösning.